Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han tyckte sig höra den manande stämman: — »Ofta skall
du vackla, men gå blott ihärdigt framåt, så skall vår
befrielses timme slå.» Då strömmade jättekrafter genom hans
lemmar, och han slet sig lös ur tviflets mörka snår och följde
stjernans ljus.
Jon kände nu att han blifvit en man, och han gick med
fasta steg framåt, men så kom han till randen af en flod,
som mäktig brusade fram mellan höga stränder. Bort öfver
den andra stranden tindrade ledstjernan, men der syntes blott
en hemsk och öde trakt, vid hvars åsyn Jons hjerta krympte
samman, och han stannade några ögonblick för att hvila vid
stranden. Då såg han hur skeppen ilade förbi nedåt floden
och många af farkosterna voro rikt utstyrda och buro
dyrbara laster. Ett af skeppen styrde till stranden, der Jon satt.
Flaggor och vimplar fladdrade från tackel och tåg, och däcket
sken som renaste guld. Just då fartyget var så nära
stranden, att Jon lätt kunde stiga om bord, så räcktes honom en
hand öfver relingen, ett leende hufvud nickade och sade: —
Det är på dig, vi ha väntat. Stig om bord, ty skeppet är ditt
och skall föra dig till rikedom och lycka. Men skynda dig,
innan strömmen för skeppet ifrån dig.
Jon såg ned till hvilobäddarne på fartygets däck, och
hans trötta lemmar längtade att der få slå sig i ro, men i
det samma tänkte han på sanningens, tempel och han ropade:
— Min väg går icke utför floden, utan genom dess brus till
andra stranden, der sanningsljuset vinkar mig!
Och i ett nu var skeppet försvunnet, men stjernan lyste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
