Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi löste inte problemet hur Kristian skulle kunna
stå fast vid den objektiva sanningen och ändå få
sin avhandling tryckt. Mitt förslag att få ta aktier
i den där avhandlingen förkastades utan diskussion,
han vägrade mig blankt att få vara med som
betalande medlem i humanismens armé.
Jag gick min väg full av fruktan att mina
drömmar ändå hade varit varsel.. Jag tänkte på alla
gånger förr då Kristian farit utomlands då något
gick på tok. Till Arosa kunde han inte fara, men
Helmut skulle nog ge honom pengar att ligga på
Romanäs för antingen han behövde det eller ej.
Ethel och jag var båda så förströdda dessa dagar
att vi knappt talades vid. Trots förvårsljuset över
staden var det så skumt i hennes dubblett åt gården
att vi stötte mot varandra och möblerna då vi
kappades om vem som skulle svara på telefon, men nära
varandra kom vi inte för det. Hon ryckte på
axlarna när jag dag efter dag meddelade att jag tänkte
stanna en dag till. Om hon förstod att det var ett
vansinne, så förstod hon också att det inte lönade
sig att varna mig.
Vad tänkte jag om henne? Att det i alla fall inte
var en älskare hon talade med så abnormt länge och
ofta i telefon just då jag velat ringa upp Kristian.
Att hon inte var glad, men vem var glad? Att hon
hade magrat, men det gjorde ju alla. Hon hade också
börjat svära, kanske gjorde också alla det här i
huvudstaden. Hon sa: "det är jäkligt ansträngande
■311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
