Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken. Kraften och materien - II. Himlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fruktansvärda och regelbundna rörelser, hvilka drifva de himmelska
kropparna efter deras ideala bågar. Vi finna, att den
yttersta och verldsomfattande gravitations-lagen styr dessa
verldar. Omkring vår sol, centrum, en elektrisk ljus- och
värmehärd, omkring det planetsystem, till hvilket jorden
hör, kretsa de lydaktiga planeterna. Menniskoandens mest
förvånande arbeten ha gifvit oss formeln till denna lag.
Den delas i tre hufvudpunkter, kända inom astronomien
under namnet Keplers lagar, en flitig astronom, hvilken
upptäckte dem lika mycket genom sitt tålamod som genom
sitt snille och hvilken i sjutton år under träget arbete noga
granskade sin mästare Tycho Brahes iakttagelser, innan
han under materiens slöja urskiljde den kraft som styr
henne.
l:o. Hvarje planet beskrifver omkring solen en båge
af elliptisk form, hvars fokus solens medelpunkt alltid är.
2:o. En planets gårdar (eller ytor), beskrifna af den
ideala linie som förenar denna planet med solen, omkring
solfokus äro proportionela till den tid som åtgår för att
beskrifva dem.
3:0. Qvadraterna af planeternas omloppstider omkring
solen äro proportionela till kuberna af bågarnas stora axlar.
Beviset för dessa lagar utgör den stora princip som
Newton först formulerade i sitt odödliga verk öfver »De
första principerna». Han lär i denna bok, såsom Herschel
mycket riktigt anmärker att alla de himmelska rörelserna
äro konseqvenser af lagen »att tvänne materiens molekuler
tilldragas i direkt förhållande till produkten af deras massa
och i omvändt förhållande till qvadraten på deras motstånd».
Utgående från denna grundsats, förklarar han, huru den
tilldragning som verkar mellan de stora sferiska massorna,
af hvilka vårt system består, bestämmes genom en lag som
betecknas på alldeles likadant sätt; huru planeternas
elliptiska rörelser omkring solen och drabanternas kring deras
planeter, sådana Kepler bestämt dem, framträda såsom
nödvändiga konseqvenser af samma lag, och huru sjelfva
kometernas omloppsbanor endast äro särskilda slags
planetariska rörelser. I det han derefter öfvergår till direkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
