Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - I. Naturens plan. — De lefvande varelsernas byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skaparevilja?»[1] Ni frågar eder sjelf, stackars inskränkte läsare, i
hvad afseende ljusets hastighet — eller långsamhet —
bevisar frånvaron af en skaparevilja? Men ni förstår då icke,
att dessa skriftställare inbilla sig, att om Gud existerade,
så måste han ha sina infall, hvilka skulle likna våra; och
eftersom Büchner ej tycker om, att ljuset endast
tillryggalägger 2,520,000 geogr. mil i minuten, så är det tydligt,
att det borde ila hastigare; eftersom det släpar sig så
långsamt fram i rymden, så finnes Skaparen ej till. Nåväl,
ni kan spörja, hvilken siffra som skulle behaga författaren
till denna intelligenta kritik: Büchner vet det icke riktigt;
allt hvad han för ögonblicket önskar, det är att få se
ljuset skynda fortare. — Vi skulle ha dålig smak, ifall vi
formaliserade oss öfver denna oskyldiga fantasi. Tvärtom.
Vi ansluta oss af allt hjerta till denna ädla önskan och
tillstå, att vi med glädje skulle se, det ljuset gjorde
snabbare framsteg, — tillochmed härnere.
Detta är, ni måste medgifva det, helt löjliga invändningar.
Men äfven de allvarligaste svårigheterna försvinna, när
menniskan slutar med att taga sig sjelt till utgångspunkt. Och
det är hennes skyldighet att upphöra dermed, ty hon
utgör sjelf en del af den allmänna plan som utsträcker sig
till de andra verldarna och skapelsens oändlighet. Om Cid,
om Andromakkos — anmärka vi med Bersot[2] — åter lefde
upp, för att se sig framställda af Corneille och Racine, så
skulle de vid åsynen af den vackra roll som de spela, af
deras de andra personnagerna öfverstrålande glans och af
skaldens på dem koncentrerade förkärlek, utan tvifvel säga,
att Corneille och Racine haft för afsigt att resa ett
monument till deras ära; att de varit målet för skaldens arbete;
att de äro styckets medelpunkt; att hvarje annan
person som medverkar till handlingen endast i deras intresse
framföres på scenen . . . Sanna förhållandet är, att det
varit författarens afsigt att förverkliga det sköna, hvars åsyn
lifvar honom, att till menniskornas språk öfverflytta det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
