Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Boken. Gud - Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skenbild. Men i det de låta i universets organism de
krafter cirkulera, med hvilka de ersätta det verkliga lifvet,
erbjuda vår tids ateister oss ett spöke, i hvilket de måste
föregifva att det lif finnes, som de förvisa. Ur denna
synpunkt är det hela en ordtvist. Hvad oss angår, så kalla
vi ett lik för ett lik, äfven då det är elektriserade I det
de hos materien antaga de egenskaper, som endast tillhöra
den yppersta kraften, inskränka de universet till detta
ömkliga tillstånd. Om Gud upphörde ett ögonblick att vara
till, skulle denna verldens lif bli instäldt. Det skulle bli
sällsamt att se, huru de skulle återuppväcka densamma
och huru de skulle kunna få ett artificielt lif att röra sig
i denna ofantliga kropp, på hvilken de såsom vi alla
endast äro de obetydligaste parasiter.
Efter att hafva betraktat verldsordningen, måste vi
erkänna, att det å en förnuftig varelses sida är höjden af
oförnuft att antaga, det förnuftet icke finnes till. Det
synes oss alldeles orimligt att tro, att anden kunnat visa
sig i menniskohjernan och uppenbara sig i verldslagarna,
om han icke existerade evigt. Teologerna äro ej alltid
att försmå, och här synes oss en predikant använda sin
talaretalang på försvaret af det sanna, då han, Felix, säger:
Den blinda kraft, som frambragte kosmos’ allmänna
harmoni, har på sista graden af sin utveckling fullständigats
genom den tänkande varelsens framträdande; men, store
Gud! hvad skulle vi göra med vårt förnuft, om vi måste
hädanefter antaga en sådan förvrängning och förvändhet
uti ideer och språk? Huru kan en kraft, som ej är
förnuftig, gifva hvad den icke har och icke kan ha, förnuftet?
Huru kunna dessa blinda och oförnuftiga krafter, i det de
sätta hvarandra i rörelse under sin ofattliga mekaniska
utvexling, vid slutet af sina spontana utarbetningar
frambringa tanken, likasom växtkraften låter blomman komma
fram och falna på stängelns spets? Hvad! det är då på
fullt allvar som edert filosofiska förnuft ställer sig
gentemot denna metafysiskt löjliga hypotes: att ordning rådde
i verlden, innan det ens fanns en tanke för att uttänka
den, en blick för att betrakta den, en själ för att beundra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
