Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EPILOG.
Jag hade en sommarafton lemnat de blomsterhöljda
sluttningar, å hvilka Sainte-Adresse ligger, en angenäm
vistelseort om sommaren, hvilken sväfvar öfver kullarnas
hängmatta, för att i vester bestiga höjderna till Cap de la
Heve. När man nerifrån hafsklipporna betraktar dessa
höjder, tror man sig se stenkolosser, rodnade i solen,
orörliga jättar, hvilka såsom förstenade vittnen närvara vid
hafvets stora rörelser och känna dem dö bort vid sina
fötter. Dessa ofantliga och från stranden otillgängliga
massor synas allena värdiga att beherrska det storartade
skådespelet. Bredvid dem, liksom inför hafvet, ser
menniskan sig vara så ringa, att hon slutar med att snart
förlora sin egen tillvaro ur sigte och känna sig förenad med
det orediga lif som sväfvar öfver böljornas sorl.
Jag hade så småningom kommit upp på den öfversta
platån, der signalerna göras, för att för de långväga
skeppen tillkännagifva flodståndet vid stranden, der fyrbåkarna
tändas vid nattens inträde, såsom en stadigvarande stjerna
i den dunkla oändligheten. Dagens strålande glob
sväfvade ännu rödflammande i de purpurfärgade skyarna, fastän
hon | redan gått ned för Havre, som låg bakom mig, och
för de jemna stränder, som kanta Seinens förening med
hafvet. Derofvan hvälfde sig den blåa himlen så ren öfver
mig. Dernere uppsände det af rörliga insekter lifvade
töcknet sitt lager af vällukter. Jag gick ända fram till
den tvärt afhuggna brädden, under hvilken afgrunden
gapade. Från den lodräta uddens brant beherrskar
blicken det ofantliga hafvet, som utsträcker sig till venster,
från sydost till nordvest, och om den sänker sig rakt ned
förlorar den sig i de grönskande sluttningarna, klipporna
och busksnåren, en grof matta som ligger utbredd ända
till trehundrade fot inunder denna bergmur. Vågornas
brus når knappast ditupp och örat förnimmer blott ett
enformigt sorl, som vaggas af vinden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 05:30:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/gudinatur/0391.html
