Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
buken, kan han med den största beqvämlighet respirera på
samma gång han insuper de honom närande safterna.
I allmänhet är det sätt, hvarpå fisken fångar sin föda,
högst enkelt och erfordrar blott en mycket ringa grad af
intelligens eller konstfärdighet. Han ser sitt byte, störtar öfver
detsamma och slukar det med glupande ifver. Mera sällan
tages listen i anspråk, såsom t. ex. hos stjernkikaren
(Uranoscopus scaber), hvilken ligger gömd i gyttja eller sand och
utsträcker de långa och smala köttflikar, som ligga inuti
munnen framför tungan. På detta sätt lockar han till sig små
fiskar, som i stället för att uppäta den förmenta masken nu
sjelfva blifva uppslukade. Namnet stjernkikare eller påfvefisk
härleder sig deraf att ögonen sitta alldeles ofvanpå hufvudet,
så att det ser ut som om fiskens tankar beständigt sysselsatte
sig med himmelska ting — men med hans fromhet är det
emellertid icke bättre bestäldt än med det redan beskrifna
vandrande löfvets (Mantis religiosa), ty han blickar endast mot
höjden för att bättre kunna öfvervaka sin fångst.
Paddfisken, marulken eller hafsdjefvulen (Lophius
piscalorius), hvilken, såsom dessa olika namn tillkännagifva, just icke
utmärker sig genom sin skönhet, begagnar på samma sätt de
två långa, bårartade borst, som sitta framför ögonen på
honom. Det främsta af dessa har upptill köttiga flikar eller
sidoutlöpare, hvilka efter godtycke kunna sättas i rörelse
förmedelst en egen, betydlig muskelapparat. Nedgräfd i gyttjan
lurar den listige paddfisken med öppet gap på de fiskar, som
nalkas honom, spelar med de nyssnämnda utlöparne på sitt
hufvud, liksom metaren med den konstgjorda fluga, som han
låter dansa öfver vattenytan, och slukar genast de små fiskar,
hvilka han på detta listiga sätt kan locka till sig. För samma
ändamål döljer han sig äfven mellan häfstången eller mellan
små sandkullar, stenar och klippor. Då hans färger äro matta,
kan man omöjligen skilja honom från bottnen, hvarigenom
synvillan blifver ännu mera fullkomlig.
I Medelhafvet förekommer den ytterst rofgirige paddfisken
i ganska betydligt antal, och man kan alltså tänka sig huru
många fiskar som der låta fånga sig af honom; men naturen
har emellertid sörjt för att han icke må blifva alltför farlig,
emedan hans ägg, som ligga tillsammans i klumpar, ofta
uppslukas af andra hafsdjur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
