Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - II. Stenröset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Stjernstråhle bet sig i läppen och ville rusa upp, men en
blick från generalen höll honom tillbaka.
Och de fem svenskarna fortsatte i lugn att äta sina höns och
dricka sitt rhenvin.
— Undrar just vad det kan vara för landsvägskräk? yttrade
en av galgfåglarna.
Men då flög vikingalynnet på Benranglet.
— Jag är svensk! Ryttmästare i hans majestät Gustav Adolfs
armé, röt han, sträckte ut sin långa pamp och slog den i
rov-riddarnas bord, så att tärningarna dansade och glasen föllo
omkull.
Svärjande, rytande av raseri flögo äventyrsriddarna upp
och rusade med dragna pampar på svenskarna. De drickande
officerarna, kavaljererna med deras damer, värden och
kökspojkarna, alla lyfte på huvuden och tittade på de fem, som
om de sett spöken. »Die Schweden!» »Die Schweden!» ljöd det
från alla håll, åtföljt av vapenrassel och svordomar.
— Nu har du kokat en god soppa, ryttmästare! yttrade
general Falkenberg förebrående. Men vi få väl försöka att klara
av den så gott vi kunna.
Officerarna och kavaljererna tänkte först låta svenskarna
reda sig med äventyrsriddarna bäst de kunde, vilket för
övrigt nog blev ganska svårt mot en dubbel övermakt och i den
trånga källarsalen. Men deras damer tilläto det icke. De hade
hoppat upp från sina stolar och skreko och gastade.
Värjorna blänkte i solskenet, som strömmade in genom
fönsterrutorna. Pokaler och krus krossades, stolar susade genom
rummet, värden darrade för sin servis och sitt möblemang,
men vågade dock icke säga ett knyst, ty han visste, att
värj-stynget i alla händelser icke satt långt från hans feta måge.
Och förresten önskade han »die verdammten Schweden» så
innerligt med smörj, som de kunde få. Och mitt igenom
vapenbraket och larmet ljödo damernas eggande skri.
— Vi kunna icke hålla stånd mot övermakten, vi måste ta
till reträtten, yttrade general Falkenberg halvhögt till sina
kamrater, just som han sprätte upp näsan på en blodtörstig
krabat, som vågade sig för långt fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
