Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - III. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
flykt. Men knappt hörde han låset gnissla, förrän han sprang
upp, och i blinken av en sekund var han åter en ung sven, en
leende don Quichotte, för vilken hela världen låg öppen och
icke skymten av omöjlighet eller misströstan fanns.
Knävelborrarna strökos upp, skälmen var åter i ögat och kring
munnen det sardoniska löjet.
— God afton, Clärchen! Räck mig din röda mun, min
älskling, så skall jag mitt i fängelsets mörker kyssa mig till
solsken och blomdoft.
Men Benranglet fick ingen kyss den gången. Clärchen höjde
menande fingret och viskade:
— Fort! Skynda dig! Jag hörde ett par soldater säga, att
du om ett par timmar skall föras upp att torteras. Nu är
tillfället gynnsamt att fly. Vakterna sova eller äro så druckna,
att de icke märka något. I krukan här har jag en kjol, en
kofta och en huva. Tag på dig dem och låt oss smyga bort.
— Gudomliga flicka! Du är värd att bli drottning på mitt
slott, viskade Benranglet och omfamnade tösen.
Hastigt drog han kjolen över huvudet och tog på sig koftan.
När han sedan tryckt huvan på hjässan, var han visserligen
förvandlad, men att långe ryttmästaren gav fullständig
illusion av en liten lantflicka, är synd att säga. Kjolen var kort
och räckte honom icke längre än till halva vaden. Där
nedanför stucko de grova, sporrförsedda ryttarstövlarna hemskt
fram. Koftan var både för kort och för trång, men genom att
spänna remmen omkring henne, fick han den att hålla samman.
Det bästa var huvan, som någorlunda täckte hans skalliga
huvud. Och sedan fick han gå med krokiga knän, för att hans
långa räkelfigur icke skulle märkas. Benranglet tog krukan,
Clärchen fatet. Han öppnade dörren försiktigt och tittade ut.
Mitt för tröskeln låg en dödfull vakt med vidöppen mun och
blossande ansikte, ännu i sömnen omfattande bägaren. Den
måste klivas över. Längre bort snarkade ett par andra soldater,
kärleksfullt lutande mot varandra. Ingen enda nykter och
vaken vakt kunde han se. Vägen var alltså klar.
På tio stegs avstånd skulle Clärchen följa honom. Mötte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
