Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - VIII. En natt i maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
Då han kom i närheten av vallen, stannade han plötsligt.
Vad nu! Vilken underlig tystnad! Vilken hemsk stillhet! Var
det lugnet före stormen? Skulle det nu ske? Nå, så låtom oss
då segra eller dö!
Full av iver störtade han till sitt batteri. Icke en blixt
syntes. Icke ett skott hördes. Alla kanonerna, både fiendens och
vallarnas, hade som genom ett trollslag tystnat. Vad var det?
— Viktoria!... Viktoria!... tjöt man på vallarna. Se,
fienden flyr. Gustav Adolf är här. Hjälpen har kommit. Nu våga
de fega hundarna icke någon stormning. Nu kunna vi så gott
gå hem och lägga oss, skreko borgarna om varandra.
Hjelm sprang fram till general Falkenberg, som stod lutad
mot en kanon med kikaren för ögat.
— Vad har hänt, general? frågade han ivrigt, i det han
strök av sig hatten.
— Jag vet icke riktigt. För en stund sedan upphörde
fienden plötsligt med elden. Men varför? Möjligtvis kunna de
där skränfockarna ha rätt, yttrade han och pekade på de
jublande borgarna. Kanske svenskarna äro i antågande och
fienden märkt det. Jag är nästan böjd att tro det.
— Men vakt måste naturligtvis hållas ändå på vallarna,
general?
— Naturligtvis. Hela natten. Se till att ingen lämnar sin
post! Jag beger mig nu på en rond genom staden och sedan
upp till rådhuset, dit jag kallat rådet till överläggning klockan
fyra. Löjtnanten stannar under tiden här och övervakar
vakterna!
— Skall ske, general!
Hjelm satte sig ned på en lavett och såg bortåt
Pappen-heims läger. Det var midnatt. Blixtarna från kanonerna lyste
icke mera upp trakten, och krutröken, som förut virvlat i
höga moln, lade sig nu efter marken och svepte in allt i en
ogenomtränglig dimma. Från fienden hördes ej ett knyst. Allt
var tyst och lugnt, en underligt dövande stillhet. Han kände
ett begär att lägga sig och sova. Vakat hade han gjort i nästan
tre nätter. Ofrivilligt slöto sig hans ögon. Men så ryckte han
till, blev med ens klarvaken och såg sig förfärad omkring. Nej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
