Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - X. Värdshuset »Den gyllene bägaren»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
— Var tänker du hämta middagen? frågade kapten Lars i
det han gnuggade ögonen.
— Alltid blir det väl nånstans! I ett slott, ett värdshus eller
en torparstuga, svarade Benranglet.
— Kör till för värdshuset!... Hit med slottet! ropade
kapten Lars och Stjernstråhle samtidigt i det de reste på sig.
— Lyft på skankorna först, så få vi väl se!
Kapten Lars och Stjernstråhle gjorde en komiskt
vördnadsfull bugning för Benranglet som ännu satt på marken.
— Behagade inte ers excellens själv stiga upp? frågade
kapten Lars, i det han bugade sig ännu en gång till dess magen
tog emot.
— Jo, kanske det, svarade Benranglet och var med ett skutt
på benen.
De tre hjältarna lunkade i väg i ostlig riktning från floden.
Det vore orätt att säga att de sågo segerstrålande ut.
Benranglet gick med näsan mot marken, tänkande på den tappre och
lysande generalen och diplomaten Dietricht von Falkenbergs
död — till ingen nytta för Magdeburgs krämarsläkte. Kapten
Lars marscherade och svettades. Hans öga var bekymrat. Han
tänkte på Gretchen. Hur upprörande en sådan misshandel mot
en ung, oskuldsfull flicka. Och hans Anna-Lisa!... Kapten
Lars vågade ej tänka den tanken till slut. Hans kropp
skakades av en rysning. Och han drog till med en
förbannelse-svordom mera hemsk än dårens på Magdeburgs vallar.
— Hur är det, kapten? frågade Benranglet och tittade upp.
— Ingenting, svarade kapten Lars.
Benranglet såg skarpt på sin vän. Så sade han:
— Du är ledsen för Magdeburgs skull?
— Magdeburg struntar jag i! kom svaret.
Äter en stund gingo de tysta.
— Du är ledsen för flickans och för Hjelms skull? frågade
Benranglet.
— Ja, jag vore färdig!...
Kapten Lars’ ögon gnistrade av harm och han ämnade
tydligen hålla ett längre och livfullare föredrag.
Men Benraglet lyfte sin hand och vinkade tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
