Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 , MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
Carl tystnade. Han väntade, att Elvira skulle se på
honom; men hon förblev i samma ställning och utan att
svara.
»Vad, Elvira, skulle du verkligen vara ond? — Du äger
icke något skäl att harmas på mig.»
Nu såg hon på honom. Hon blickade in i hans ögon, och
bort flydde alla tvivel. Nej, det var icke möjligt, att han
kunde bedraga henne. Så såg ej den ut, som lekte med
hjärtan. Hon hade uppfattat prostinnans ord oriktigt; eller
ock hade hon bedömt sin son orätt. — Ja, det var något
missförstånd. Elviras avund på Martha hade förvillat
hennes uppfattning.
»Du är min, Carl», sade hon, småleende mot honom, »och
jag har haft orätt, som tvivlat.»
»Tvivlat», återtog Carl, »på vad har du tvivlat?»
»På att du höll riktigt av mig.»
»Tokprat!» menade Carl och tryckte sina läppar mot
hennes händer; men Elvira drog sig tillbaka och sköt honom
hastigt ifrån sig, sägande:
»Sätt dig här, jag vill tala vid dig.»
Carl efterkom tillsägelsen.
»Nå, varom skola vi prata?» frågade han och såg så glad
och lycklig ut, att Elvira, för att kunna bibehålla sin
högtidliga min, måste se ut genom fönstret.
»Jag önskade fråga dig riktigt allvarligt, om du har
ångrat, att du sagt dig vilja hava mig till hustru?»
Elviras ögon vilade nu på Carl. Han blev mörkröd och
såg missbelåten ut.
»Du har ett fel, Elvira lilla», sade han, »och det är att
alldeles för mycket sysselsätta dig med framtiden. —– Vi
äro båda så gott som barn, varför skola vi tänka längre
än stunden?»
»Carl, ännu för tre veckor sedan var det du, du ensam,
som talade om framtiden och sade dig vara otålig över att
icke genast få bedja min far om hans samtycke till en
förening oss emellan.»
»Nå ja, det var naturligt, och jag vet icke, varför du då
gör mig dylika frågor nu.»
»Av det enkla skälet, att jag börjat tro, att du icke mer
har samma tankar. Om så är, Carl, säg mig det ärligt,
jag ber dig därom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
