Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCH NAMN II
ryckte henne ur den sorgliga tankegången, genomilade
hennes själ, hon hälsade också Armida med hjärtlighet.
»Huru är det, Elvira», yttrade Armida och fattade
hennes händer, »du är blek och kall; vad har hänt, och varför
är du här och icke på villan? Tala, säg mig vad som
inträffat!»
»Armida», sade Elvira, »gör mig icke några frågor; jag
skall ändå icke besvara dem! Allt är bra. Lorden och jag
hava förklarat oss. Jag har haft orätt, jag inser det nu
och känner mig nöjd med att få erkänna det.
Hädanefter skola min man och jag leva tillsammans.»
Fröken K—hjelms ögon vilade på Elviras ansikte för att
därav söka utforska vad som inträffat.
»Dina ord, min goda Elvira, låta lugnande», sade hon;
»men hela ditt yttre motsäger dem. Man läser däruti, att
du överlevat någon svår och smärtsam kris. Du vill ej
anförtro mig den, och jag — jag har icke någon rätt att
söka utforska vad som tilldragit sig; — men jag lider mera
än du tror av att i varje av dina drag läsa, att du är
olycklig.»
»Om jag är det», inföll Elvira sorgset, »så är jag det
genom mig själv och mina felaktiga handlingar. I dessa
ligga min olycka och skälen till mina sorger.»
»Ah, denne man är således icke nöjd med att på allt
upptänkligt sätt såra och förödmjuka dig», utropade Armida
harmsen.
»Tyst! Icke ett ord om honom!-» avbröt henne Elvira
i bestämd ton. Om han felat, så har jag icke gjort det
mindre. Min blir alltid skulden att hava haft för avsikt
att såra honom. Att jag icke lyckades i detta mitt lumpna
bemödande, därför står jag i tacksamhetsskuld hos
honom. Och nu, Armida, om du har vänskap för mig, så säg
icke ett ord om min man ! Castertons namn må icke
nämnas oss emellan; lova mig det!»
Elvira räckte Armida handen.
»Icke skall jag nämna det», svarade Armida; »men om
jag än nödgas tiga, så ...»
»Armida!» utbröt Elvira i varnande ton.
»Bliv icke ond!» bad denna och kysste Elvira. »Jag
skall ingenting säga, och mitt egentliga ärende med detta
tidiga besök var att lämna dig detta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
