Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCH NAMN
153.
Marthas ansikte talade om allt annat utom glädje. Hon
hade likväl under dessa månader av grubblande på egen
hand fått en annan åsikt om sin ställning och visste, att
hon icke mer såsom förr fick låta känslan hava fria tyglar.
Hon försökte därför dölja det obehag, hon erfor vid
mannens åsyn, och hälsade honom med skenbar vänlighet.
Ström ägde likväl ett ganska skarpt öga, och då han
märkte, vilket våld Martha gjorde på sig för att kunna
hälsa honom med något liknande vänlighet, försvann
genast det lilla av hjärtlighet, som låg i hans hälsning och
efterträddes av den vanliga kalla minen.
Sedan han gjort Martha några frågor och bjudit henne
armen, sade han: »Jag har fört med mig hit en gammal
anförvant. Han kommer att stanna här så länge vi
uppehålla oss i Sverige. Jag hoppas, Martha, att du skall bli
god mot honom. Han har haft många och svåra lidanden
att genomleva, så att han är i behov av omvårdnad.»
Martha framstammade några osammanhängande ord.
Ämnet tycktes icke behaga, och då kaptenen vid
framkomsten till Skoggård ville föra henne till den gamle mannen,
yttrade Martha i en ton, som ljöd nästan bedjande:
»Arvid, icke nu kan jag se honom. Jag behöver förbereda
mig på detta möte.»
»Det är överflödigt», inföll kaptenen, »han känner icke
något, som rör dig. Du kan hälsa honom utan allt tvång.
Han har för övrigt gillat min plan.»
Kaptenen öppnade dörren och förmådde Martha att stiga
in. I en stor fåtölj satt en gammal man, som mer liknade
en mumie än en levande varelse, så gulblek och
förtorkad var hyn, så spöklika voro anletsdragen, och så stelt
blickade ögat framför sig. Det vita, något långa och glesa
håret, som nedföll omkring ansiktet, liknade en svepning,
som fallit i trasor. Blicken gav tillkänna, att ljuset för
alltid slocknat, och att deri gamle för återstoden av sitt liv
dvaldes i en evig natt.
Kaptenen gick fram till gubben, förande Martha vid
handen. »Här är min hustru Martha», sade Ström och rörde
sakta vid gubbens skuldra, »hon önskar att få hälsa er
välkommen.»
Gubben räckte ut händerna och sade med en svag och
darrande röst: »Martha, Martha, ah, vad det namnet ljuder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
