- Project Runeberg -  Guldregn och syrén /
Moster Ellen

(1924) Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

MOSTER ELLEN

 

- Vad hör jag, ämnar hon verkligen komma hit?

Den unga fru Albé hörde sin make läsa moster Ellens brev och avbröt honom på detta sätt under tydligt visat missnöje.

- Ja, det är vad hon skriver, svarade herr Albé, och jag kan inte förstå, varför du behöver visa dig så illa till mods däröver. Har du då inte själv en gång sagt henne, att du hoppades hon ville göra oss ett besök en gång.

- Jo, nog för det. Men så har jag sagt åt hundratals människor. Det är ju vad man vanligen brukar säga...

- Ja, se du skall låta bli att säga, vad du inte menar, varnade hennes make, medan han vek ihop mosterns brev och stack det på sig. Moster Ellen har varit särskilt god mot mig i hela sitt liv, fortsatte han. Då jag stod tämligen ensam i livet, kunde jag gå till henne, huru ofta jag ville. Och jag kan nu inte inse, varför inte hon skulle ha frihet att gästa mitt hem, nu när jag äntligen har fått ett. Hon erinrar för övrigt om att du sagt henne vara välkommen, och då hon här förklarar sig icke behöva en mera bestämd inbjudan, så gillar jag hennes uppfattning. Jag kan icke inse, att hennes ankomst behöver bringa dig vid misshumör. Vi ha ju ett trevligt gästrum, och Hedda sköter om sysslorna. Jag tänkte för övrigt, att du skulle bli glad över att moster Ellen kommer. Du har ju flera gånger klagat över att du känner dig så ensam, kära Ida.

Ida Albés ögon blixtrade, och hennes kinder rodnade. Hon rullade med stor energi ihop näsduken till en enda hård liten boll.

- Ni karlar, yttrade hon, bruka tala om kvinnors brist på logik. Men ditt resonemang, Edvard, är verkligen så huvudlöst, som det kan vara. Det faktum, att vi ha ett gästrum och att vi ha Hedda, må väl för allt i världen inte upphäva det faktum, att moster Ellens härvaro blir mig en börda. Jag har inte beklagat mig över att vara ensam. Jag har blott påpekat den stora skillnaden mellan att befinna sig i en stor och folkrik stad och att bo i en småstad, där man känner så gott som alla människor och är med så gott som i allting. Men sedan den dag jag träffade samman med fru Mattson, och hon tog mig med till »Kvinnoklubben för vetenskapliga samtal», har jag icke mera känt mig ensam. Tvärtom är jag sedan dess litet för mycket upptagen. Klubben har ett sammanträde om onsdag kväll, just samma dag din moster kommer, och vi vänta en dam från Göteborg som skall hålla föredrag om madame Blavatsky. På torsdag har teosofiska avdelningen ett litet samkväm, och jag är anmodad att deltaga vid serveringen.

- Serveringen, av vad?

- Av téet, naturligtvis.

Såå! Först litet teosofi och så skölja ned dumheterna med litet té. Ja, lycka till! Du må för övrigt ordna för dig bäst du gitter. Té och teosofi! Jag bryr mig sist därom. Jag ämnar under inga förhållanden skriva återbud till moster Ellen. Hon må komma; och jag tillåter mig hoppas, att du blir vänlig och god mot henne.

Edvard Albé väntade ett ögonblick. Men då hans hustru fortsatte att syssla med näsduken och underlät att svara, reste han sig och gick förtörnad sin väg. Ännu i dörren stannade han och såg sig om. Men hans maka hade nu rest sig även hon och börjat gå mot en annan dörr. Han gick ut, och hon hörde honom slå igen förstugudörren ganska hårt. Det var så långt hon mindes första gången han gått utan att säga farväl, och hon erfor en pinsam känsla, då hon tänkte därpå. Det var nu emellertid för sent att förhindra det. Edvard var redan vid nästa gathörn utan ens så mycket som en enda liten blick tillbaka.

Ida Albé satte sig ner att reflektera över situationen. Den var henne outsägligt plågsam. Hon började undra över huru vigselceremonien vid äktenskap egentligen borde uppfattas. Att meningarna därom voro delade tycktes uppenbart. Där funnos sålunda de, som höllo före, att den betydde sammanbindandet av tvänne hjärtan, vilka därefter skulle vara allt för varandra och leva blott för varandra utan besvärliga förpliktelser gent emot allehanda närmare eller avlägsnare släktingar. Men så var det uppenbarligen andra, vilka menade, att äktenskapet var ett slags ringlek, vari kontrahenterna visserligen fattade varandras ena hand, men på samma gång sträckte ut den andra åt hela raden av släktingar. Det var tydligt, att Edvard delade denna senare uppfattning. Som Ida själv hade mycket få anhöriga, förutsåg hon, att Edvards stora antal därav skulle komma att göra sig så mycket mera gällande, detta för så vitt hon inte visade sig mer än vanligt bestämd och resolut.

Fru Albé satte sig till skrivbordet och skrev beklagande återbud till en hel rad av ställen, där hon lovat infinna sig den närmaste tiden. Huru det nu var, ville hon ägna sin tid odelat åt moster Ellen den tid, denna behagade stanna. Det kunde tagas för alldeles givet, att moster Ellen, som den efterblivna gamla dam hon förmodligen var, icke skulle finna behag i att följa sin unga släkting på klubbar och tébjudningar.

Den närmaste framtiden tedde sig för den unga fru Albé tröstlös som ett isfält. Hon blickade framåt och såg sig själv och mostern sittande dag ut och dag in, pratande om Blåtorp, därifrån moster Ellen kom, och om livet där, allt under det Edvard vid tillfälle komme att göra välmenta försök att lätta upp situationen med sina ofta rätt så barnsliga infall.

Söndagen förflöt, utan att den köld, som uppstått mellan makarna, kunde tina upp ens av den gemensamma promenad de företogo genom en del av storstadens allra vackraste omgivningar. Måndag och tisdag visade Ida alla tecken av att hon ämnade göra det bästa av situationen. Onsdagens händelse kunde nu inte förekommas, och därför var intet annat att göra än att finna sig. Hon ville göra sitt bästa från början. Väl börjat är halvgjort arbete.

Fru Albé kände det som en lättnad, när ringklockan ljöd halv elva onsdag förmiddag; och hon skyndade genast ut och ned för trappan och grep tant Ellens kappsäck. Tant Ellen skulle inte få anledning att inför Edvard klaga över någon brist i välkomnandet.

Moster Ellen var precis så »modern», som Ida föreställt sig, och hennes hatt skulle icke kunnat väcka avund i hjärtat hos en enda kvinna i hela vida världen. Men detta kunde den långt modernare unga värdinnan nu lätt överse med. Hon omfamnade och kysste den anlända varmt och innerligt.

- Detta är moster Ellen, förstår jag?

- Det var intet tvivel därom, så att frågan var egentligen litet dum, det insåg hon strax själv. Men något skulle hon ju säga, och då fick detta innebära allt det andra.

- Ja, min vän, svarade den gamla.

Det lugna fridfulla anletet och de ärliga ögonen röjde ingenting särskilt, men Ida hade en förnimmelse av att mostern kände till vad som passerat mellan makarna rörande hennes besök, men att det i varje fall ej bekom henne.

Uppe på tant Ellens rum i övre våningen stod Ida och betraktade henne, medan hon framför spegeln tog av hatten.

- Ah, så mycket moster Ellen liknar Edvard, anmärkte hon därvid.

Den gamla damen smålog.

- Det är förstås därför att vi båda ha rött hår, svarade hon.

- Åh nej, nej förnekade Ida, jag menar icke det. Det är någonting gemensamt i blicken`.

- Då är det nog familjedraget, svarade mostern med samma glättighet. Edvards mor var, som Ida vet, min syster.

När herr Albé den eftermiddagen kom hem till middag litet mindre sent än vanligt, fann han sin unga maka och moster Ellen i det mest förbindliga samtal, och en stämning av harmoni tycktes vila över hela hemmet. Förklarligt nog kom han sig inte för med att göra några som helst antydningar eller frågor.

- Om du, sade hans hustru, då de samma kväll blevo för sig själva, hade sagt mig vilken älsklig och rar kvinna moster Ellen är, så hade jag naturligtvis ej känt, som jag nu gjorde.

- Naturligtvis icke, svarade maken, litet smått road.

Dagarna med moster Ellen gingo immerfort. De unga makarna kommo snart underfund med, att deras erfarna släkting inte var synnerligen mycket intresserad för att bara språka. Om det kom till förtroligt samspråk någon gång, så var det vid arbetet. Att sy och sticka och stoppa var mosterns dagliga passion, men då kunde det också hända, att hon just vid arbetet med sin unga släkting ingick i samtal, vari hon utvecklade en kunskap och ett förstånd, som lät unga fru Albé känna sig som lärjunge vid hennes fötter. Huru värdefulla fann hon icke dessa studier vid bibelordet, under det mostern lät ur sitt rika erfarenhetsförråd de visligaste levnadsregler flöda. Inför allt detta föreföll henne överläggningarna inom kvinnoklubben vara bara luft.

Så kom söndagen, och moster Ellen uppenbarade sig vid frukostbordet svartklädd.

- Vad? Det ser ut, som om det vore fråga om att gå i kyrkan i dag, anmärkte Edvard.

Ida hade redan förmodat, att detta var mosterns avsikt och känt sig litet smått förebrådd vid tanken på vad hon och hennes make alltför mycket försummat i detta fall. Nu skyndade hon sig att infalla:

- Ja, varför inte! Det borde vi ha tänkt på allesamman. Förr i världen var det en vacker sed att varje söndag gå i kyrkan.

Edvard såg ut, som skalken legat i ögat.

- Då gå vi väl och hör den berömde kyrkoherden...

- Ah nej, avbröt honom moster Ellen, icke för min skull åtminstone. Jag tycker aldrig om att dra folk bort från vad de äro vana vid. Jag vill sålunda, att vi följas åt till er egen kyrka, eller till den ni vanligtvis bruka gå i.

Ida rodnade. Hon försökte att med sina blickar förmå Edvard att känna, det skulden var hans lika mycket som hennes.

- Kära moster Ellen, bekände nu herr Albé, för att tillstå sanningen, så ha vi inte varit i kyrkan mer än högst ett halvt dussin gånger, sedan vi blevo gifta. Och då ha vi varje gång gått för att höra berömdheter. Det är mitt fel mer än Idas. Jag har oftast skyllt på trötthet. Men huru som helst, Ida, så är det bäst du ordnar om en duktig middag i dag. Ser du moster Ellen har för sed att ta' med sig minst ett halvt dussin pojkar och flickor hem från kyrkan.

Ehuru hon förstod, att det var skämt, gjorde Ida stora ögon.

- Pojkar och flickor! Du menar att...

Moster Ellen såg bestraffande på Edvard.

- Jag hoppas, sade hon, att du inte går och bringar din hustru i förlägenhet med några dumheter. Bliv inte förskräckt, kära Ida, jag vet nog huru jag uppför mig, även om jag skulle råka vara från landet. Likväl förstår jag mer än väl, vad det är Edvard åsyftar. Det är verkligen så, att min gubbe och jag bruka bedja några gossar att följa oss hem till middag om söndagarna. Som Ida kanske vet, ha vi i vår stad åtskilliga verkstäder, där unga män, komna från olika håll i landet, arbeta. Det är lätt förklarligt, om dessa särskilt söndagarna känna det trist på de offentliga matställena och längta hem. Eller vad tycker Ida.

Fru Albés ögon strålade.

- Vilken vacker idé! utropade hon. Här i denna stad gå vi, och var och en av oss liknar en stor svamp, som bara dricker in allt möjligt andligt och socialt gott, men aldrig ger något ifrån sig. Jag föreställer mig att bilden ter sig inte vidare tilltalande, tillade hon med en finurlig blinkning åt Edvard, ty när svampen blir full börjar den drypa.

- Ja, i kvinnoklubbarnas tekoppar, svarade Edvard skämtsamt.

Ida meddelade Edvard senare, att hon nästan bävade för tanken, men hon förstod, att det ej var med lätt hjärta moster Ellen avstod från en kär vana. Hon tänkte härpå under vägen till kyrkan, och inte ens under bönen lämnade henne tanken. Efter predikans slut såg hon sig omkring ivrigt och undrande, om det bland, dessa unga människor fanns någon, som gick och var hemsjuk och ledsen. Det kanske behövdes en moster Ellen för att kunna räkna ut detta. Huru som helst, moster Ellens söndagsidé var en fin och förträfflig sådan.

Då folket reste sig för att sjunga, såg den unga frun tvärt över gången till närmaste bänkparti. Hon fattade moster Ellens hand och viskade henne i örat:

- Se på de båda unga människorna där! Han ser förfärligt modstulen ut, och hon har tydligen gråtit.

Moster Ellen smålog, och Ida förstod, att hon sett.

Gudstjänsten var överstånden, och Ida hade alltjämt sina blickar fästade vid de båda unga. Innan Edvard fått tag i sin hatt, hade den unge mannen hunnit ett gott stycke nedåt gången, men moster Ellen hade under tiden fattat den unga kvinnan vid armen. Ida uppfångade en blick ur flickans anlete, och något vått kom i hennes egen ögonvrå.

- Moster Ellen, viskade Ida bakifrån, gör nu vad ni skulle göra, om ni vore hemma hos er! Jag vill det.

Moster Ellen nickade förstående. Ida skakade därefter hand med pastorn och lovade komma igen nästa söndag. Sedan voro hennes tankar helt och hållet upptagna med tanken på de båda unga. Kanske, ja, kanske Herren själv nu ville ta' vård om dem och därför sänt moster Ellen från den lilla landsortsstaden för att vara hans redskap i detta syfte. All den länge tillakahållna ömbeten i Idas hjärta lyste nu fram ur hennes ögon.

- Se här, min lilla kära Ida, sade mostern, detta är fröken Ester Wilson. Edvard har gått att få tag i hennes bror. De mottaga vår inbjudning och följa oss hem till middag.

Flickan var en blyg och avsigkommen liten varelse, som nu räckte fram en kall hand. Genom den slitna handsken kände Ida, huru kall den var.

De voro icke de gäster Ida tidigare varit van att se vid sitt utmärkta bord. Flickan var nästan för blyg för att kunna äta och för nedstämd för att kunna tala. Ynglingen var också fåordig men åt av hjärtans lust, såsom den där länge nog saknat ett reellt mål mat. Allt eftersom hungern stillades, blevo de mera meddelsamma, och så småningom kom alltsammans fram om deras besvikelse på den stora staden, där de förgäves sökt arbete och nu stodo där utan pengar med en dyster framtid inpå sig.

Det enda jobb, jag varit erbjuden, sade den unge mannen, var vid en restaurang. Jag var ej hågad att ta' det, men tänkte att det var väl bäst att ta' det man kunde få. Men min syster satte sig däremot och menade, att vi måste försöka få något annat. I går kväll beslöt jag mig för att ta' platsen och tänker gå och meddela vederbörande det, så fort jag hinner.

- Men hör nu på, herr Wilson, sade moster Ellen med ett välgörande lugn, min mening är att ni inte bör ta' restaurangplatsen. Res tusen gånger hellre tillbaka ned, till ert västgötahem. Efter vad ni sade mig på vägen hem från kyrkan, så har ni både hem och försörjning hos far och mor, och de behöva er. Ni bör nu ha blivit botade från er storstadshåg. Res tillbaka hem, det är mitt råd.

- Men det blir ju att komma hem stukad, suckade den unge mannen med vemod.

Ni är inte stukad, unge vän, så länge ni är moraliskt ofördärvad. När ni förlorat er moral, då kan ni börja tala om att vara stukad.

- Men denna vändning i saken hade jag likväl aldrig tänkt mig.

Hans ansiktsdrag klarnade sakta, medan han talade, och han såg på sin syster med ett meningsfullt småleende. Systern lyste härvid upp på ett sätt, som gjorde henne riktigt behaglig att se på.

- Vi ha inte förmått oss till att uttala denna tanke, sade hon, men ni har hjälpt oss tillrätta. Hon sände den gamla damen en tacksamhetens blick. - Båten går i morgon kväll, fortfor Ester Wilson med stigande glädje, och onsdag morgon äro vi hemma!

Därvid blev det. De båda syskonen togo farväl, lyckliga över det beslut, vartill de kommit.

O, vad jag är glad, sade fru Albé senare. Detta är den mest välsignade dag vi haft, sedan vi blevo gifta Edvard! Och, säg, moster Ellen, är inte lilla moster glad, att hon kom hit i rättan tid. Nästa söndag är det jag, som tänker ha mina ögon öppna igen, när jag kommer till kyrkan.

- Och då är Ida snäll och skriver till mig och talar om huru det gått?

- Skriver!? Moster Ellen, må väl stanna hos oss över nästa söndag!

- Nej, min vän, det vore nog så kärt, men jag har verkligen lovat gubben min att vara hemma senast tisdag. Han har aldrig förr gått med på att jag varit borta så länge.

Ida såg obeskrivligt missräknad ut.

- Men, kära, skriv och bed honom också komma hit!

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:06:06 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/guldregn/08.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free