Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De gula! Dem talade hon till på ett annat
sätt, nickade tankfullt emot. De hade fått värde
for henne, när lifvets eftersommar kom. De hade
dens sjukliga, ömtåliga prakt. De voro som en
huldresaga för stora barn.
De gredelina hade Lalla döpt till: »mina
andante-blommor». De berättade henne om lugna,
händelse-tomma hvardagar, med något af frostnätters
hämmande kyla öfver sig.
Kärast för den gamla voro dock kanske de hvita
astrarna, ty de voro henne närmast; de talade till
henne om hvilans tid, om den dag, när den sista
färden skulle anträdas. Då skulle det bredas ett
täcke af hvita astrar öfver hennes kista, det drömde
hon alltid, och det skulle vara en strålande senhöstdag,
när hon bars ut ur det lilla gröna huset.
Den gången där, skulle de gå, de svartklädda
människorna, af hvilka de flesta väl ej hunnit sä
långt, att de kunde skilja på sorg och död, och det
skulle prassla af torra löf, som hviskande röster
rundt omkring dem, det var trädgårdens farväl.
Och astrarna, de många, som hon hållit
minnes-andakt hos, de skulle vaja för vinden, och hon trodde,
att hon måste förnimma som ett postludium af veka
toner — ett lifsmelodiernas eko, hvilket följde henne
öfver till det andra landet.
Nu gingo de båda kvinnorna omkring, värmda
af solskenet. Men Lalla hade denna dag ej ro så
länge; hon fick också titta på småbrödsbaket, annars
visste ingen, hvad Selma tog sig för med
mör-kransarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
