Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 41 (11]
gutenberg
15
rJågra ord om
prineipaldelega-tionens motiver.
De Hin ge bebådade motiven hafva ändtligen
utkommit i I ryck och utdelats åt
förbundsmed-lemmarne. Förbundsstyrelsen hade visserligen
utsatt tiden för svarens inlämnande till den 20
dec, 1899, men, enligt meddelande från
trovärdigt håll, hade största delen af svaren
uteblifvit, hvilket enligt ordalydelsen i
förbundsstyrelsens cirkulär, betydde godkännande. Några
dagar senare anhöll däremot en s. k.
,,principaldelegation" — utan behörig fullmakt? —
att genast få träda i underhandling — rättare:
börja med köpslåendet af den af
förbundsmötet godkända tariffen, enär något motförslag från
principalernas sida ej varit synligt — med
förbundsstyrelsen och först i februari innevarande
år hafva nioliven utdelats. Detta kan med skäl
kallas ,,skynda långsamt" och hvilket inom
landets typografer väckt ovilja och misstydningar.
Att dessa förhalningar ha varit till motpartens
fördel och till organisationens nackdel, torde ej
kunna bestridas. Fagra löftenas tid är
förgången och hör till det nittonde århundradet, det
ljugonde fordrar mera aktivt uppträdande för
idéernas förverkligande.
Vid genomögnandet af dessa, enligt mitt tycke
ganska ensidiga motiv, kommer man till den
slutsatsen att vid dessas uppgörande, såvidt
möjligt, endast principalens fördelar tagits i
betraktande, och mot hvilket ur
arbetaresynpunk-ten ett och annat vore att anmärka, men då
utrymmet icke medgifver någon omfångsrikare
granskning, nödgas vi inskränka oss till det
minsta möjliga.
I ingressen heter det att cl%n nya
allönings-tariffens fördelar främst komme att tillfalla
arbetarne, hvarför några synnerliga förhöjningar
uti tariffens detalj bestämmelser icke bor-de
göras. Vidare om de närvarande ekonomiska och
politiska förhållanden, hvilka göra det omöjligt
att med ökade pris för å tryckerierna utfördt
arbete bekomma ersättning för sin genom den
nu föreslagna reformen minskade inkomstero.s. v.
Från vår sida framställa vi: Då ingen
löneförhöjning bör göras, hvarifrån tar då arbetaren
medlen till de ökade dagliga utgifterna,
särskildt nu då priset på lifsförnödenheter, hyror
m. m. är i oupphörligt stigande och redan
stigit med 25 à 50 °/o, på somliga varor så godt
som fördubblats. Äfven fordras det medel till
barnens skolgång för att få dem uppfostrade
till goda medborgare. För ålderdomens
betryggande måste äfven något göras enär vi ej —
såsom fallet är med statens och kommunens
tjänstemän — blifva pensionerade. Då hvarken
kommunen, husägaren eller landtmannen tyckes
taga notis om den ,,närvarande tiden", utan
tvärtom hejdlöst höja på hvar sitt område, kan
det då anses rättvist att en hel korporation
måste taga den ,,närvarande tiden" iakt och
göra större uppoffringar än hvad den möjligen
kan hålla ut med. Osäkert är äfven när de
politiska och ekonomiska förhållanden komma
att gestalta sig annorlunda, de kunna ännu
försämras, och hvem borgar för, om någon
förbättring i detta afseende skulle inträffa, att
vara fordringar ens då skulle anses berättigade.
Kanske de äfven då stämplas som obilliga och
orättvisa? Ar man en rättvis bedömare, så
måsle det ju medgifvas, att då t. ex.
landtmannen för sina produkter, d. v. s. sitt arbete, äger
bestämma öfver priset, lika berättigad är äfven
typografen vid försäljandet af sin vara,
arbetskraften. Vidare framgår det att principalernas
inkomst ej tål någon förminskning. Något
sådant torde näppeligen ej heller komma i fråga,
enär det är den stora allmänheten, som får
vidkännas kostnaderna för löneförhöjningen genom
att t. ex. bokförläggarene, som naturligt är,
komma att förhöja prisen på sina
förlagsarbeten med en viss procent. Obestridligt är också
alt principalen ej skulle hafva förmåner af denna
tariff. Bland sådana må omnämnas, att med
antagandet af denna tariff en gräns kommer att
sättas för den osunda smutskonkurrensen, hvil-.
ken nu förpestar luften både för principalen och
typografen. Också för kunderna skulle de
bestämda prisen värka välgörande, enär det då
ej skulle löna mödan att med de allra minsta
beställningar — såsom visitkort o. dyl. — löpa
hos ortens alla boktryckare för erhållande af
prisuppgift.
Af tarifförslagets 35 §§ har i 22 enighet
ernåtts mellan principaldelegationen och
förbundsstyrelsen, i 9 hafva parterna varit af motsatta
åsigter och 4 — innehållande de för arbetarne
viktigaste bestämmelserna — hafva af
principaldelegationen föreslagits att utgå. Första
motståndet möter oss i § 2 angående grund prisen.
Principaldelegalionen har, för alt tariffen i
landsorter ej blir fullkomligt oantaglig, ansett det
nödigt att införa skilda pris för fraktur och
antikva. Då frakturen af allt att döma i en snar
framtid kommer att helt ocli hållet försvinna —
tryckerier finnes redan hvilka äro utan fraktur
— så är det onödigt att ha skilda grundpris
och dessutom blir en orättvisa begången mot
den som nödgas sätta fraktur för lägre
betalning. Äfven för en icke-fackmau borde det ju
vara klart att lika lång tid går åt att kröka
armen för en fraktur som antikva typ, och då
en sättares förtjänst uteslutande är beroende af
mängden af typer och ej af stilsorten så faller
det utaf sig själf att endast ett grundpris kan
och får ifrågakomma.
1 § 3 finnes en högst komisk not, hvilken åt
en i ryska språket ovan sättare medgifver 25
% större förhöjning än åt en med vana, eller
med andra ord: den okunniga får dubbelt större
lön än den kunniga.
Innehållet till § 4 synes vara importerad från
Tyskland. Hos oss är den däremot förkastlig,
då det som oftast händer att
beräkningssätta-ren utför tillfälligt arbete — såsom sättning af
profsidor m. m. — och då är ju det enklaste
och rättasle sättet att mellanslagen räknas som
bokstäfver.
I § 11 föreslår principaldelegationen för ren
sijfersats 25 °/o förhöjning om sättningen sker
från sifferkast, i annat fall 50 För en
fackman förefaller detta minst sagdt löjligt då man
vet huru tidsödande detta slags sättning i
värkligheten är. Förhållandet blefve detsamma som
att fordra sättning af grekiska efter grundpriset
utan någon som hälst förhöjning. Därför är
den oantaglig.
Samma är förhållandet med § 12. Då man
vet att till spärrning åtgår dubbelt längre tid
än för vanlig sättning, så måste ju ersättningen
falla därefter d. v. s. med 100 °/o Anmärkas
bör att det linnes ett stort flertal tryckerier, där
en ständig brist på utslutning gör sig gällande,
särskildt hvad halfvor och spatier vidkommer,
så att mycken lid åtgår till sammanrafsandet af
det nödiga beloppet.
§ 19 är likaså misshaglig för principalerna
och föreslås att utgå. Orimligt är att fordra
det beräkningssätlaren skulle åläggas att utan
ersättning utföra ett arbete, hvilket ovillkorligen
tillhör tryckeriet, enär sättaren allönas endast
efter det antal typer han sammanfogat. Hvad
skulle principalerna säga om beställaren af ett
arbete också fordrade att få det inbundet utan
skild ersättning?
Om § 24 har mycken diskussion förts man
och man emellan och har principaldelegationens
förslag af hufvudstadens tidningssättare
förkastats i sin helhet. Om någon som helst
förkortning i arbetstiden vilja principalerna ej
heller denna gång höra talas om. Som det var
att vänta, får postens och telegrammens sena
ankomst m. m. utan närmare förklaringar sitta
emellan. Är det då absolut nödvändigt att
hela utländska posten måste införas på en gång,
och då ingen tvingande omständighet sådant
fordrar, kunde inte då en del däraf lämnas
till följande nummer. Enär utlandet alltid
tages till föredöme, så hvarför inte härvidlag.
Våra tidningsredaktörer äro ej okunniga om
huru det förhåller sig med denna fråga i Sverige,
och då del där har kunnat realiseras till
arbetarnes belåtenhet, sä finnes det nog möjlighet
att, med litet god vilja och tillmötesgående från
redaktionernas sida, få samma arbetstid infördt
äfven hos oss, enär det bland den tänkande
allmänheten knappast finnes någon, som oj
försakar några utländska nyheter för att unna
nattarbetaren en välbehöflig hvila och på dessa
grunder bör alt nattarbete afslutas kl. 12,
undanlagandes ett par dejourer för sättning af
telegrammen och viktigare notiser.
Vidare omtalas i motiveringen till
ofvannämnda § att enligt Typografförbundets förslag
kan en elev under hela sin lärotid mycket väl
användas ensamt vid tidningssättning, blott det
sker om dagen. Att detta ej öfverensstämmer
med rätta förhållandet, är man i tillfälle att
öfvertyga sig vid genomläsandet af
Typografförbundets förslag § 26, deri från delegationens
förslag antagligen är tagen, däri det i slutet af moin.
c) heter att eleven hälften af sin lärolid måste
användas vid civilt arbete, och att till civilt
arbete ej — åtminstone i Finland — räknas
dagliga aftontidningar, torde äfven delegationen
medge.
För måndagsnummerns sättning föreslås 40 %
som tillräcklig ersättning. Detta är för mycket,
ifall arbetet skall utföras af sättare, som äro
anstälda på civilt arbete, och för litet om
meningen varit att måndagsnumret skulle sättas
af den ordinarie tidningspersonalen. Dessa
komme sålunda alt stå så godt som dygnet
rundt, d. v. s. från måndag morgon kl. 7 till
följande morgon kl. 3, 4 eller 5. Rådligast är
att den ordinarie personalen ej befattar sig
med måndagsnummern; den däraf erhållna
förtjänsten motsvarar ej på långt när hvad
hälsan kommer alt lida af deri öfverhöfvan långa
arbetsdagen.
1 maskintryckaretariffen, § 25, motiveras bl.
a. i mom. d) att tryckaren alltid är anstäld på
månadslön, hvarför (lei bör för honom vara
detsamma, hvad slags arbete han utför.
Tryckare, är ni ined om saken?
Elevtariffen, §§ 26 och 27, föreslås att utgå,
emedan den skulle inskränka tryckeriegaréns
obestridliga rätt gentemot elever, hvilka stå
under hans husbondevälde. Som vi veta, är
elevtarilTen ett af lifsvilkoren för oss och då
vårt förslag i denna punkt af
principaldelega-tionen ej ens upptagits till diskusion, vilja vi
ej heller längre hålla oss härvid, enär om
denna sak endast en mening är rådande. För
de husbondevälde egande kunna vi dock
upplysa att faktiskt nu redan skönjes början till
en blifvande öfverbefolkning i yrket, och är
det för att kraftigt kunna motarbeta detta
onda, som elevtariflen ansetts nödvändig. Att
denna skall blifva ett ständigt tvistefrö mellan
principalerna och organisationen, behöfver ej
påpekas, då vi utan elevtariffens antagande ej
vunnit, något nämnvärdt.
På samma sätt förhåller det sig med § 28,
maskmsättaretariffen, hvilken också föreslagits
att utgå, emedan ingen erfarenhet i vårt land
ännu om dem existerar. Då delegationen till sitt
rättesnöre användt utländska tariffer, så hvarför
icke äfven härvidlag införa bestämmelser efter
den i utlandet vunna erfarenheten? Nej, det
är endast vid sådana fall, då det är till
arbets-gifvarens fördel som de utländska metoderna
och erfarenheterna användes som trumf, men
äro de det minsta förmånliga för arbetaren, så
då finnes det ingen erfarenhet och utan vidare
anses dessa oantagliga.
Denna, jämte de två föregående §§:ne,
måste till hvilket pris som hälst kvarstå.
§ 29 har också mött på hinder. Medgifva
ej våra arbetsgifvare att sjuklighetsprocenten
inom typografkåren redan är ovanligt hög,
närapå det högsta bland alla yrken, och att en
förkortning af arbetstiden härvidlag invärkade
mycket godt?
Den i § 30 föreslagna minimilönen är för
låg. Möjligen fmnes det någon „vilsegången"
som är villig att för tillfället antaga kondition
ftBT cTöre Ren c&örßunàets Reservfond! -k
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
