Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Sjätte boken. Den druckna rorgängaren och den nyktra kaptenen - 6. En afgrundsinteriör vid belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En afgrundsinteriör vid belysning.
Då denna man såg sig ensam på denna klippa, under
detta stormmoln, omgifven af vatten på alla sidor, långt
från all beröring med någon lefvande varelse, långt från
hvarje mänskligt ljud, kvarlämnad som död, ensam med
det stigande hafvet och den kommande natten, kände han
en djup glädje.
Han hade lyckats.
Hans dröm hade gått i fullbordan. Den växel med
lång förfallotid han dragit på ödet hade blifvit utbetald
till honom. ” ,
Att vara öfvergifven var för honom detsamma som
att vara befriad. Han befann sig på Hanoisskäret, en
nautisk mil från land; han hade sjuttiofemtusen francs. Aldrig
hade ett skeppsbrott blifvit på ett mera konstmässigt sätt
verkställdt. Ingenting hade mankerat; men så hade han
också förutsett allt. Clubin hade redan från barndomen
haft en idé: att kasta redbarheten som insats i lifvets
rulett, att gå och gälla för hederlig karl och på denna fasta
punkt vänta tills han skulle få tur, låta insatsen
fördubblas, gissa det rätta ögonblicket; aldrig trefva, utan gripa
med ens, göra ett drag och endast ett, sluta med ett lysande
tärningskast och lämna dumhufvudena bakom sig. Han
tänkte genast i första taget lyckas i hvad som tjugu gånger
å rad misslyckas för de dumma skälmarna och, medan de
sluta i galgen, själf sluta i rikedom och lycka. Mötet med
Rantaine hade varit den blixtstråle han så länge väntat,
och han hade genast gjort upp sin plan: att låta Rantaine
ge ifrån sig sitt rof, att förekomma följderna af möjliga
upplysningar genom att försvinna, att bli ansedd för död,
det bästa sättet att försvinna, att för detta ändamål
uppoffra Durande — detta skeppsbrott var nödvändigt; — och
slutligen vid sitt försvinnande lämna efter sig ett godt namn,
12. — Victor Hugo. Hafvets arbetare.
f
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
