Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 3. En annan form af striden i afgrunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
förening att känna sig omsluten af en ofantlig hand, hvars
elastiska fingrar, nära en meter långa, äro på insidan
fullsatta med lefvande blåsor, som gräfva i ens kött.
Som vi redan sagt, man sliter sig icke lös från
pieuvren. Om man försöker det, blir man endast så mycket
fastare bunden; hans ansträngningar tilltaga i samma mån
som hans offers; ju mera ryckningar och stötar, desto
hårdare sammandragning.
Gilliatt hade ett hjälpmedel, sin knif.
Han hade endast vänstra handen fri, men som man
er- inrar sig, förstod han att kraftigt begagna sig af den; man
kunde om honom säga, att han hade två högerhänder.
Hans öppnade knif hvilade nu i denna hand.
Man skär icke af pieuvrens tentakler; det är ett
läder, hvarpå ingen knif biter, det glider undan för
knifklingan; dessutom sluta de sig så tätt till den kroppsdel,
kring hvilken de slingrat sig, att man endast skulle riskera
att på samma gång skära i sitt eget kött.
Polypen är fruktansvärd; det ges dock ett sätt att
affärda honom. Fiskare på Serk känna till det; den som
sett dem ute på hafvet utföra vissa hastiga rörelser vet det.
Tumlarna känna det också; de ha ett sätt att bita
bläckfisken, som i ett tag kniper af honom hufvudet. Däraf
alla dessa bläckfiskar och alla dessa polyper utan hufvud,
som man så ofta ser ute på hafvet.
Polypen är i själfva verket endast sårbar i hufvudet.
Gilliatt visste det väl.
Han hade aldrig sett någon pieuvre af denna
storlek; han fann genast, att det var en af den stora arten han
råkat ut för. En annan skulle förlorat fattningen.
I striden med pieuvren liksom i striden med tjuren
ges det ett ögonblick, som man måste begagna; det är
det ögonblick, då tjuren sänker nacken, det är det
ögonblick, då pieuvren sträcker fram hufvudet, ett blixtsnabbt
ögonblick; försummar man detta ögonblick, är man förlorad.
Allt hvad vi nu skildrat hade endast varat några
minuter. Gilliatt kände dock sugningen af de tvåhundrafemtio
koppglasen bli allt starkare.
Pieuvren är listig och beräknande; han söker först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
