Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. En löftesafton under hvilken ingen håller sitt löfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtta. — Han har ingen öfverhet, intet fosterland,
ingen familj, inga fiender.
— Och kanske heller inga vänner, — tillade
Betty.
Hans Alienus hade också stigit upp och fattade
Almerini i armen samt drog honom med sig ur
rummet. Efter några ögonblick kommo de tillbaka
med mattan, som legat under Elenas »verkstad» i
salongen, och med en af de stora och tunga förgyllda
stolarna. På golfvet framför fönstret rullade de
ut den grönaktiga mattan, på hvilken hjortar och
rådjur betade under lummiga ekar och två tempel
speglades i ett stilla vatten, medan en herde satt
i skuggan med sin vasspipa. Midt på mattan ställde
de den förgyllda stolen vänd inåt rummet.
Nu Hans Alienus:
— De aftnar, som vi råkas här för att infria
vårt löfte i bagarboden, skola vi kalla löftesaftnar,
och under hvar sådan afton skall en af oss taga
plats på den förgyllda stolen och leda ett otvunget
och roande samtal om lifvets frågor. — Äro vi
eniga härom?
Alla jakade, och ökande sina steg gnuggade
den svartmuskige italienaren belåtet sina små
magra händer.
— Vår första löftesafton är stolen din, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
