Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Hans Alienus blir åter enstöring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skap. Men när dagen är ute, blir i mörkret redan
ett matt ljus ett kärkommet sällskap, och för mig
står du som en blek skugga med sänkt hufvud
under höstens fallande löf.
Han jämkade den brinnande elden med foten,
och han sysslade länge med att fästa ett papper
innanför den sönderslagna rutan, men hans tanke
följde henne på hemvägen genom gatorna.
— Jag ser dig åter flitigt sätta dig vid ditt
enformiga arbete och måla och vira dina doftlösa
tygblommor. Jag tycker mig sitta vid din fot, och
du räcker mig dem, och du fyller med dem mitt
knä, ty hösten har inga andra. Men när vi märka,
att de äro utan lif, snyfta vi båda, och vi höra
genom fönstret alla de människor, som vi nyss
mött på gatorna, gråta med oss.
Nästa morgon tog han åter på sin arbets-
skjorta af brunrödt kläde och stängde sig inne i
sitt hus, böjd öfver bokhögarna. Han såg framför
sig en tät urskog, hvilken snärjande stängde vägen,
och den skogen var hans egen okunnighet. Men
inne mellan höga blåklockor gungade med de bara
knäna böjda om en klängväxts slinga en flicka,
som hade så tunna trollsländevingar, att solskenet
föll genom dem. Hon tog hans hand och ledde
honom vidare. De kommo in i förfallna tempel,
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
