Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vingpennan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fadern, — men ej mer ensam än innan vi råkades.
Jag håller det för illa, att vi inte möttes förr, ty
jag tror, att vi två skalle passat att följas åt genom
ett långt lif. Nu är det för sent.
En stund satt han tyst och sade därefter:
— Dagarna, som ofta kommit så tungfotadt
med stenar i påsen, gå nu allt för fort. Och ändå
är för oss intet mer öfrigt än att som två gamla
sitta och förklara. Nåja, efter så är, låt oss då
också drifva sökandet till sin spets och äfven ran-
saka det som angår döden. Om jag kan förnimma
och på något sätt gifva mig tillkänna för dig, skall
jag göra det på tionde årsdagen efter min död.
Det löftet gifver jag. Du skall just vid det klock-
slag, då jag dog, ensam uppehålla dig här i rum-
met. Länstolen skall stå som den nu står och du
skall återkalla mig för ditt minne så som du nu
ser mig. Låt oss taga hvarann i hand på att
hålla det löftet.
De skakade hand, och Hans Alienus såg på
honom länge.
Han satte sig ned i länstolen med de afmag-
rade men ännu starka händerna på sidokarmarna
och lutade hufvudet mot ryggstödet samt stirrade
vemodigt öfver trädgårdens gröna hvalf. Hans
Alienus tog plats på stolen bredvid och hans grå-
––- 4
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
