Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallkottkörteln och könslivet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett faktum är, att det än i dag finnes ödlearter med det tredje
ögat. Sålunda har en ödleart (Calotis) ett väl utvecklat tredje
öga på hjässan, fullt skönjbart genom en tunn hinna. Och i
Kentucky lever en annan ödla, av befolkningen kallad "den sjungande
skorpionen", på vilken man funnit ett tredje öga tätt under huden
med både lins, näthinna och synnerver utvecklade.
I Royal Society’s publikation skrev (1911) professor E. A.
Schaefer [1] om tallkottkörteln, vilken han indelade i tre delar: en
främre, bildad av en på blodkärl rik körtelslemhinna, en
mellandel, bildad på samma sätt, men mindre blodfull, och en tredje,
bestående av neuroglia (nervväv). Schaefer sätter organets
främre del i förbindelse med tillväxten av kroppens skelettvävnad och
anser mellandelens uppgift vara att bilda en substans,
utvecklande krafter, som verka på hjärtat, blodet och njurarna.
Glandula pinealis består av en grynig substans, kemiskt
sammansatt av fosfat och kalciumkarbonat. Den tyske fysiologen
Sömmering[2] uppgiver, att det hos unga personer i kaviteten i
denna körtels bakre rel och hos äldre personer i själva massan
finns "en gulaktig substans, halvt genomskinlig, lysande och hård",
som kallats "hjärnsand" (acervulus cerebri). Märkligt nog har
man funnit, att dessa korn alldeles saknas hos späda barn, idioter
och mycket gamla människor, i följd varav de antagits stå i
något slags samband med intelligensen. Att organet även i sitt
rudimentära tillstånd är av vital betydelse, framgår därav, att djur,
på vilka det borttagits, levat blott några få dagar efter
operationen.
Måhända Cartesius icke hade så orätt, när han till
tallkottkörteln ville förlägga själens säte.[3] Visserligen har vetenskapen
avfärdat detta som en barnslighet, men vetenskapen betraktar ju
även antagandet av någonting sådant som en själ på ungefär
samma sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
