Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Minne af G. J. Adlerbeth. Inträdestal i Sv. akademien den 29 November 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNE AF G. J. ADLERBETH. 39
dervisning sökte och vann han inom konungens kansli,
inom det verk af Gustaf den förstes fosterlandskärlek,
som Axel Oxenstjernas ordnande vishet hade till ett
organiskt helt utbildat. Det utgjorde, när Adlerbeth der
intogs, ett lysande samhälle, som inom sig vårdade åt
en annan tid frukterna af nationens odling. Styrdt af en
Ekeblad och en Ulrik Scheffer, egde det till ett stort
antal både äldre medlemmar med ypperliga, ehuru då
föga skattade förtjenster och yngre med rika snillegåfvor.
^För arbetet voro de spridda i särskilda afdelningar, men
hvilans timmar förenade dem i ett gemensamt lif. Då,
under omvexlande själens öfningar, täflade de jemnårige
med hvarandra i skarpsinnighet, i uppfinningsgåfva och
i qvickhet. Skämtets renande eld gnistrade elektrisk
inom detta samfund, och mången skarpare stråle deraf
genombröt äfven de digra olycksmoln, hvilka, sedan de
bortskymt Karlavagnen, skockade sig i den långa natten
allt tyngre och tyngre öfver Sverige.
Men morgonens stund var inne; Gustaf den tredje
gick upp på tronen. Ännu hade dock detta dagande
snille icke lyftat sig öfver tvedrägtens böljor, då Adler-
beths offentliga lif började. Men vid hoppets ljusning
skönjde redan denne unge medborgare ett mål för sitt
nit att tjena fäderneslandet. Det svenska folket vaknade
omsider till känsla af sitt förtryck, af sin vanära och af
sin våda. Länge kunde det ej tåla våldet af vinnings-
lystna herskareflockar, som under frihetens mantel sköf-
lade enskild rätt, sålde rikets sjelfständighet och fördelar
åt främmande makter, förvildade sinnena, utbredde ett
fräckt sedeförderf och, skakande tronen, hotade att under
dess spillrör sönderbryta staten. Striden emellan de
kämpande partierna nalkades sitt slut, sedan den blifvit
bragt i oreda genom en ny strid emellan riksstånden.
Det nu öfverlägsna ibland dessa partier kunde ’duga att
återhålla men ej att verka, att söndra men. ej ordna,
nedrifva men ej bygga. Väldet kunde ej länge tillhöra
dess oskicklighet; ett allmännare förtroende icke länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
