Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Minne af G. J. Adlerbeth. Inträdestal i Sv. akademien den 29 November 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 VITTRA UPPSATSER, TAL OCH ÄREMINNEN.
den förut föga mer än blott anat. Vitterhetsdomaren
beundrade både den unge skaldens förmåga att på ett
språk, hvars böjlighet ännu icke var utbildad, uttrycka
de fina skiftningarna i Racines skildringar af sinnesrörek
ser, och den sjelfständighet, som hans förändring af
planen och hans användande af körer för att samman-
binda handlingen, ådagalade.
Det vackra tempel, som Gustaf den tredje låtit bygga
åt fäderneslandets sånggudinnor, var 1782 fullbordadt
och skulle invigas med ett skådespel, som förenade de
sköna konsternas alla medel att förtjusa. Om denna
heder täflade tvenne lyriska tragedier, Kellgrens Æneas
och Adlerbeths Cora och Alonzo, den förra med musiken
satt af Kraus, den senare af Naumann. Jag tilltror mig
icke att döma öfver den enas eller den andras företräde
i allt det, som till en operas teatraliska verkan fordras.
Må hända var ännu icke det sinne nog odladt, som skulle
uppfatta det djupa i Kraus’ tonkonst, och det under en
rik omvexling innerligt rörande eller ljufva eller väldiga
i Kellgrens sånger. Må hända var Gustaf den tredjes
känsla mindre liflig för musikens och den lyriska versens
skönheter än för den bildande konstens och för de poe-
tiska sammansättningars, som framstälde för ögat rika
taflor. En tillfällig händelse försvårade slutligen uppfö-
randet af Æneas och bestämde valet af Cora. Adlerbeth
vann således den äran, om icke att besegra Kellgren i
en täfling, som ej var inskränkt blott till skalderna, åt-
minstone att mäta sig med honom. Denne gaf sin lyck-
ligare medtäflare en uppriktig högaktning, en stadig vän-
skap och hämnades med Gustaf Vasa.
Sverige hade nu, hvad flera andra riken saknade,
en nationalteater, ett ofientligt öfningsfält för dess snillen,
en anstalt att utbreda den förädling, som dessa verka.
Mången klandrade då vanmäktigt de kostnader, som der-
till användes. Med mera framgång har man i en senare
tid yrkat hushållsamhetens vigt, när det handlat om medel
att underhålla och utvidga nationens själsodling. Genom
r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
