Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Minne af G. J. Adlerbeth. Inträdestal i Sv. akademien den 29 November 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNE AF G. J. ADLERBETH. 55
gen på andra, ännu mera tillfredsställande sätt hedrade
och i det allmänna omdömet upphöjde.
Den dag var kommen, då Gustaf den tredje ville
kungöra sitt beslut att upplifva den af Lovisa Ulrika
stiftade akademien för vitterheten, häfderna och kunska-
pen om forntidslemningar, samt att tillika bilda en särskild
sådan förening af statsmän och författare, som skulle
genom vältalighet och skaldekonst odla svearnes språk,
vårda och utvidga deras ära. Konungen utnämnde sjelf
Adlerbeth till ledamot af begge dessa akademier, och
till den förstnämndas sekreterare. Tadlet har skonat den
äldre inrättningen mer än den yngre, ehuru de begge
gjort sig dertill lika förtjenta genom verk, som afunden
ej har skäl att tåla. Det är icke ifrån detta rum, som
stiftelsen af svenska akademien må med ett fullständigt
omedelbart försvar rättfärdigas; mindre af en ny leda-
mot, som ett sådant bör utföras. Edra skrifter, m. h.,
och edra odödliga företrädares äro de handlingar, efter
hvilka en oveldig framtid skall döma i denna fråga. En
af Tysklands nyare filosofer har sagt, att statens yttersta
ändamål vore det att göra staten umbärlig. Månne man
icke skulle kunna till svenska akademien lämpa samma
gåta? Sedan akademien stiftades, har språket onekligen
vunnit i rikedom, böjlighet och välljud. Om äfven ett
allmänt sinne för det sköna vore hos nationen så utbil-
dadt, att någon ledning för hennes omdömen öfver vitter-
hetsarbeten ej behöfdes, att sjelfva vitterheten icke be-
höfde försvaret af ett samfund, så sammansatt som detta,
att dess bifall till blygsamma snillens försök icke fordra-
des för att bringa allmänheten att bemärka dem; då
kunde akademien anses öfverflödig, emedan hon då hade
uppfylt sin höge stiftares afsigt. Intill dess skall hvarje
opartisk idkare eller endast älskare af vitterheten finna
henne nyttig, icke såsom en strängt lagstiftande myn-
dighet — ty snillet erkänner inom sin verld ingen yttre
sådan — men som en förening af män, hvilka med sina
värf och sina skrifter gifvit sig rättighet att vårda natio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
