Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Minne af G. J. Adlerbeth. Inträdestal i Sv. akademien den 29 November 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 VITTRA UPPSATSER, TAL OCH ÄREMINNEN.
nade 1815 ett embete, som han icke eftersträfvat och
hvilket nu endast skulle mot hans ålderdom reta det
tadel, som skonat hans ungdom och hans mannaålder.
Han lemnade det, lika saknad af Carl den trettonde, af
Carl Johan, af dessa rådsherrar, med hvilka han i sex år
delat bekymmer, ansvar och ära, samt af de medborgare,
som kände hans rådslag. Jag skattar mig lycklig att vara
en ibland dem och att kunna i denna akademis häfder
nedlägga mitt vittnesbörd, att statsrådet friherre Adler- *
beth vid alla tillfällen uppfylde sin pligt som en redlig
svensk man och en värdig medlem af den förvaltning ,
han tillhörde. Jag tillåter mig icke att bedöma fram-
farna sådana inom mitt fädernesland eller de med denna
samtidiga ministèrer i Europa; men det vet jag, och
det bör jag säga, att i afsigters renhet och i sedlig
grannlagenhet ingen öfverträffat detta svenska statsråd.
Det stod på sin dygd, upphöjdt och befästande Sve-
rige, såsom en lund af ekar, hvilken med sina rötter
sammanhåller holmen midt uti den vilda, hänförande
strömmen.
Statsrådet Adlerbeth hade blifvit utnämnd till fri-
herre samt till riddare och kommendör af Kongi. Maj:ts
orden. Med dessa värdigheter hade han kunnat förena
den högsta, som är egnad åt synnerliga förtjenster mot
riket, om hans ihärdiga blygsamhet icke hade afböjt
denna utmärkelse.
Sällan afträder någon statsman från de allmänna ären-
denas bana utan en hemlig önskan att blifva glömd af
sin samtid och att sjelf kunna förglömma henne. Mindre
än någon annan kände likväl friherre Adlerbeth behofvet
af denna ömsesidiga förgätenhet. Han uppbar sin andel
i de oblida omdömen, som här och der fäldes öfver den
styrelse, hvari han deltog. Men enskildt rönte han en
odelad aktning, och hans harmlösa sinne hade ingen, i
fria samhällen utomordentlig, orättvisa att ihågkomma,
men förlåta. Detta var må hända en följd deraf, att han
i vanliga mål inskränkte sin verksamhet inom en rådgif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
