Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Lefnadsteckning öfver Nils von Rosenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEFNADSTECKNING ÖFVER N. VON ROSENSTEIN. 9I
Rosenstein öfverlefde ej länge sin vän. Sorgen öf-
ver dennes bortgång samverkade med ålderdomen att för-
svaga äfven hans förut så kraftfulla själsförmögenheter,
intill dess han den 8 Aug. 1824 uppnådde målet, vid
hvilket det vanskliga menniskolifvet öfvergår till ett oför-
gängligt.
Den förtjenstfulle man, hvilken uti svenska akademien
intagit Rosensteins lediga rum, har mästerligen tecknat
hans karakter i följande ord, dem min mångåriga erfa-
renhet af deras sanning må berättiga mig att här upp-
repa: »Ett stort och omfattande förstånd tillika med en
fin och lättrörd känslokraft alstrade hos Rosenstein det
manliga vett, som röjde sig i en stådig vandel och denna
hjertats godhet, som bland dygder alltid skall högst äl-
skas, emedan den af jordens ofullkomliga varelser alltid
skall mest behöfvas. Hon var den lifvande grunden till
alla hans gerningar, den källa, hvarifrån härflöto ömhet
emot anhöriga, huldhet mot dem som af honom berodde,
hjelpsamhet mot behöfvande, välvilja mot alla. Af henne
föddes denna fördragsamma anda, benägen att hellre
ursäkta än strängt döma menniskors svagheter och fel.
Mot vänner trofast och beredvillig att dem förbinda så
långt hans förmåga och pligt det medgåfvo, i löften var-
sam, men pålitlig, i lefnadssätt enkel, upphöjd öfver
yppighetens begär genom förnöjsamhet, öfver behofvet
genom klok förvaltning af tillgångar, var han ljuf och
saktmodig i hela sitt väsende, sällan stördes hans sinnes-
lugn af ett häftigare intryck, och han återkom i detta
fall snart till den värdiga måtta, som utgjorde hans val-
språk1. Sjelfva hans anletsdrag röjde något fint, tän-
kande och mildt. Hans blygsamhet, sann och okonstlad,
var en naturlig följd af hans stora förtjenst. Aldrig upp-
steg en rörelse af högmod eller afund i denna ädla själ,
likasom hvarken rikedom eller makt ådrogo sig hans
önskan. Det enda han med liflig åtrå sökte, och hvars
saknad han minst kunde fördraga, var sammanlefnaden
1 Servare modum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
