Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i politiska och sociala ämnen - Om allmänna undsättningsanstalter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ALLMÄNNA UNDSÄTTNINGSANSTALTER. 233
kunna ej såsom menniskan utbilda sina slägten till en
högre fullkomlighet. De ega ej som hon minne och
hopp, hvarken kunskap om en förfluten tid, eller aning
om en kommande. Men de söka dock icke att isolera
sig såsom rofdjuren; de känna hvad de ej begripa; de
känna och lyda. en oemotståndlig dragningskraft till
samhällighet och ömsesidigt bistånd. Och då vågar den
rättslärande menniskovisligen att anse sitt ädlare slägtes
naturnödvändiga1 förening i samhällen vara tillkommen
medelst afhandlingar, hvilka, om de frivilligt kunnat
knytas, skulle äfven lika frivilligt kunna upplösas. Då
bestämmer han godtyckligt denna förenings ändamål och
inskränker det till de lägsta vilkoren för samfundslifvet.
Då tillägger han en enda generation rättighet att bryta
den utvecklingskedja för hvarje folk, hvars första ädla
länkar uppstiga ur dess sagor. Och under allt detta
skryter han af att vara liberal. Så hafva de framstått,
dessa statsläror, hvilka söka att omgärda den närvarande
enskilda nyttan med vallar mot erkänslan, ömheten och
välviljan. Af frukten känner man trädet. En allmän
egoism utmärker vårt tidehvarf, på hvars lynne dessa
inskränkande statsläror verkat samt allt mera och mera
verka. Man lefver under samhällets beskydd, men icke
för samhället, icke i samhällets lif. Hvarje uppoffring,
med hvilken man måste betala detta beskydd, finner
man vara för dyr, och med ett verlJsborgerligt köpmans-
sinne söker man vid alla tillfällen att afpruta något i
priset. Man fordrar väl af staten frid på jorden, men
1 Ibland så kallade juridiska fiktioner finnes det väl ingen orim-
ligare än den, som antager ett naturtillstånd, hvilket menniskorna skulle
hafva öfverenskommit att försaka för att med mera beqvämlighet och
lugn lefva i samhällen. Finge man förlöjliga denna fiktion med en
annan, så kunde man föreställa sig, att i en myrstack uppträdde någon
rättslärare, hvilken hölle ett sådant tal: »Ädla myror, upplysta medstac-
kare! Vi hafva uppoffrat den frihet, som tillhör vår natur, då vi försakat
vargens rätt att ensam ströfva omkring i skogarna. Betänken dock, att
vår förening härleder sig endast från ett kontrakt, slutet för vår gemen-
samma nytta 0. s. v.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
