Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i politiska och sociala ämnen - Om allmänna undsättningsanstalter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ALLMÄNNA UNDSÄTTNINGSANSTALTER. 245
som «deras husbönder kunna och böra försörja, fastän
betalningen för det, som sådana torpare och landbönder
under dessas ansvarighet erhölle, kunde säkrast, hastigast
och med minsta uppbördsbesvär inbringas. Icke bör
en. undsättningsförvaltning anses vara prisvärd endast
derför, att den utan all förlust för staten kan vid före-
skrifna förfallotider öfversända penningar för utborgad
säd.
För att bibehålla egenskapen af nödhjelp bör all
undsättning af statens spanmålstillgångar sparsamt till-
delas sådana verkligt nödlidande, som icke hafva eller
kunna bereda sig andra utvägar till räddning än denna.
Endast tjenlig frösäd, så vidt den efter en allmännare miss-
växt kan anskaffas, må utgifvas med skälig frikostighet,
dock under all möjlig tillsyn på dess användande för
ändamålet. Men en utöfver behofvets minimum sträckt
undsättning af spanmål till föda, i synnerhet på borgen,
blifver i många afseenden förderflig. Konsumtionens
ytterst möjliga inskränkning är det naturligaste, det verk-
sammaste och det minst skadliga skyddsmedlet mot nöd.
Den kan bringas längre i en provins eller en socken
än i en annan, allt som folket har vana vid brist och är
rådigt att den afhjelpa; men allestädes, der alltför friko-
stiga undsättningsanstalter icke motverka den naturliga
ordningen, kan en mer eller mindre betydlig del af det
sädesqvantum, som vanligen förtäres, besparas under ett
nödår, utan våda för folkets helsa och utan förminskning
af dess arbetskraft. Att lefva knappt är dock icke att
svälta. Några lättingars eller oskäliga tiggares klagan
öfver hunger är dock icke menighetens. Om likväl des-
sas röst finge gälla, såsom vore den folkets, och en hjelp
lemnades, som nöden icke ovilkorligen påkallade, så för-
svagades derigenom det. nyttiga tvånget till sparsamhet,
och följderna deraf blefve, att hopen, som icke betänker
en öfverflödig undsättnings verkan, fördjupade sig mera
än oundvikligt vore i skuld till kronan; att bristen, då
den vore allmän öfver riket, ökades genom en icke nödig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
