Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i politiska och sociala ämnen - Svar på Allmänna Journalens anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«
SVAR PÅ ALLMÄNNA JOURNALENS ANMÄRKNINGAR. 291
det, som anmärkaren med en alltför fri hand målat. Det
dyrbaraste och det oförgängligaste arfvet efter honom
var likväl hans namn. Äfven med fara att blifva ansedd
som politisk svärmare vågar j*ag påstå, att detta namn,
om vi sj’elfva känna dess värde, betyder i vårt försvars-
verk något oberäkneligt. Man kan inom kabinetterna
dela ett Polen och utskicka, säker att ej möta något all-
varligt motstånd, dem, som skola på marken utstaka
delningslinierna. Men man besinnar sig, innan man an-
griper Carl XII:s folk, så länge en hjelte kan stå fram
att leda dess kraft och uppväcka inom dess här de
gamla caroliners anda.
Jag vill gerna medgifva, att Carl XII hade spänt det
svenska sinnet till en höjd, vid hvilken det under mindre
ovanliga förhållanden icke kunde bibehållas. Det var en
nödfallsstyrka, som han utbildade hos nationen; den
måste sänka sig, när nöden icke fordrade så utom-
ordentliga ansträngningar. Men den hade dock icke
bort så nesligen förslappas, som det genast efter hans
fall skedde.
Om likväl i det nästföljande tidehvarfvet allvar och
förmåga yttrade sig uti åtskilliga fredliga värf, var väl
detta deras uteslutande förtjenst, som nu styrde riket?
Var det icke snarare hans, som i alla riktningar sökt att
underhålla och upphöja den svenska kraften? Nationen
var ännu bättre än de flesta af dess styresmän och äfven
dessa individuelt bättre än deras gemensamma anda.
Éfter Carl XII:s olycka vid Pultava och under hans från-
varo upplyftade redan sina nedböjda hufvuden dessa
aristokrater, som sedermera på hans lik uppklefvo till
välde. Äfven då var grefve Arvid Horn rådsherre och
kanslipresident. Hade han Och hans medbröder då under-
stödt Magnus Stenbock, den modige fosterlandsvännen
och den trofaste vännen äf sin konung, hvad hade icke
Sverige haft bevaradt i denne store man och i den här,
som han bildat? Hvars fel var det, att de, lemnade utan
all undsättning, gingo slutligen förlorade? Men Stenbock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
