Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poetiska stycken - Estetiska strålstoner. Första stjernsonatens metafysiska allegro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622 POETISKA STYCKEN.
solenr den milda, den väldiga, lyfter sig från sitt böljande
nattliga läger. Musikens lätta dallrande genius har näm-
ligen i vår vitterhet utträngt den stela bildande konstens;
romantikens luftiga fantastiskt klingande silfverton sväf-
var som Noaks dufva öfver den i tidsfloden förgångna
klassiska verklen. Till oss i den räddande arken bringar
hon det lagerblad, hvilket bebådar en ny skapelse af lef-
vande skönhet och skaldisk oförvissnelig blomstring.
Och nu, hvad åligger oss för att béfrämja denna här-
liga skapelses utveckling? Sannerligen, ingenting ringare
än att uppfatta poesiens väsende, så vidt det af dödlige
kan uppfattas, samt att med dess rena ljudfärg uppen-
bara det i våra dikteriska verk och i våra kritiska upp-
satser. Det Öfversinligas försinligande till en sinligt
ofversinlig objektiv förnimmelse af urskönhetens idé inom
det sig sjelf förnöjande subjektet — sådant är skaldens
höga mål. Men’ det öfversinligas oändlighet låter icke
begränsa sig inom rummet, och dess evighet icke inom
tiden. Häraf följer, att en idealiskt fullkomlig poesi vore
den, hvilken utan någon konturering af det skönas bild
och utan någon rytm för dess klang endast ansloge
det estetiska förnimmandets strängar i menniskosjälen med
den kaotiska uroredans taktlösa kraft, samt derigenom
frambragte en identisk harmoni af subjekt-objektet. Nu
åter, då det. sinligas poläriska kamp med det öfver-
sinliga icke utan en indifferentiering i rummet och ti-
den kan genom den medlande poesien ledas till en i det
skönas uppenbarelse åskådligad fred, så måste den änd-
lige skalden, när han vill utom sig framklinga sin gudom-
liga känslas färgtoner, underlägga dem en diktbildning,
sluten inom en taktram. Likväl, ju mindre sträng en så-
dan begränsning är, ju rikare bilderna skimra i luftig
fladdrande obestämdhet, ju ojemnare rytmen hviner som
nordanviridens yrande ilar, desto närmare nalkas poemet
den idealistiska fullkomligheten. Det öfversinligt sin-
liga förnimmandet, hvars högsta potens är den magnetiska
klaråskådningen genom magmunnen, väckes icke under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
