Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—* Nå, då har det väl ändtligen kommit underrättelser?
Dorrit Allen lade varligt, med en hemlig smekning, ned
sin skatt. Sedan kastade hon hufvudet tillbaka och
skrattade — ett sådant sprödt, dallrande skratt.
— Ändtligen? Inte är någon tid förliden. Men ni vet
ju, att jag alltid får vara färdig, fru Mc Closkey, tillfogade
hon mildt värdig.
Och just då dånade en stentorsstämma, som väckte hela
huset:
— Jennie, jag är hungrig.
Ett elakt uttryck for öfver fru Mc Closkeys ansikte. När
hon skyndade ned, Slafven på sin herres befallning, hatade
hon sig själf, som åter tagit ansats utan att slå till. Allt
hvad hon hunnit med att säga hade varit: — Där hör ni,
det är giftas. Och när hon såg ned öfver sin tarfliga dräkt,
påkastad i ottemörkret — aldrig hann hon skaffa sig
kläder! — då tänkte hon med tillfredsställelse på, att hon
åtminstone i skämtet lagt sin bäskaste galla.
Dorrit Allen eller lilla Dorrit, som hon, så länge hon
mindes, kallats af hela världen, gick i sin tid in vid
teatern, därför att hon rakt inte visste, hvad hon eljes skulle
företaga sig. Teatern var så godt som någonting annat
kunde tänkas vara, roligt ibland, tråkigt ibland, ingendera
öfver höfvan, det hade för resten varit förmätet af en så
obetydlig människa som hon att begära af ödet.
Samvetsgrant lärde hon läxorna man gaf henne och tog tåligt
emot axelryckningar, snäsor och källt, hon förstod så godt,
att det kunde väntas mer än hon förmådde gifva af den,
som åtnjöt kost och lön i ett yrke, där gränserna för
skicklighet voro så vida och obestämda. Viktoriateatem hörde
ju icke till den sortens konsttempel, hvilka Dorrit dyrkade
med gränslös vördnad, den var icke vidare än att till och
med hon kunde uppträda ibland i en själfständig roll, där
det icke gällde så mycket att tala som att se nätt och ung
ut, men den ansågs anständig, man fick vara i fred, om
man ville, och Dorrit hade alltid velat. Lika enkelt och
allvarsamt som hon läste läxorna, lika plikttroget rullade
hon om kvällen upp sitt lena, blonda hår i gamla
handsk-toitar och band öfver kinderna ett stycke rödt, friskt kött
för att bevara hyn. Då och då svalde hon också plikt-
ödesglimtar. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
