Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När lilla Yivica hann till kyrkodörren,
möttes hon af en trängsel, som hade nästan ett
uttryck af fiendtlighet, så armbågsknuffande,
trampande och pressande var den. Vivicas lilla person
med den lavendelfärgade hatten försvann bland
alla dessa puffande menniskor som en vissnad
blåsippa i mossan. Ändtligen lyckades det henne
att glida in i kyrkan bakom en stor, axelbred
herre, hvilken i trängseln fullkomligt tjenade
såsom en vägbanande snöplog.
Vid hennes inträde i kyrkan skulle
syndabekännelsen läsas; vår lilla Yivica förmådde med
ansträngning tränga sig fram till en igenläst
bänk, utanför hvilken hon stannade, och nedböjd
mot dess kant lutade hon hufvudet i handeu.
Hon slöt ögonen och såg i ett sorgligt
sammandrag inför sin själs blick det förflutnas och
det närvarandes synder och brister, liksom en
stor, dyster tafla, grått i grått; här och der
framträdde dock märkbarare de fel, för hvilka
hon oftast frestades att duka under. Hennes
benägenhet att lätt bli retad, hennes brist på
tålamod och öfverseende i de dagliga
pröfvo-stunderna med systern, hennes frestelse till
bitterhet och hårdt bedömande af Agnetas idkeliga
kyrkosprång, alla dessa brister lade Yivica,
ödmjukt bedjande, inför Herrans fötter och suckade
innerligt: »Herre, gör mig mild och ödmjuk af
hjertat! Bepröfva mig och förnim huru jag
menar det! Se till om jag på en ond väg är, och
led mig på den goda vägen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
