Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vacklande Ludvig att för tillfället hejda sig på sin ödesdigra väg.
Trupperna aflägsnas, Necker återkallas, kungen anförtror sig åt
nationalförsamlingen och mottages med jubel. Han besöker t. o. m.
Paris, som också hyllar honom, sedan han anlagt den nyskapade
treförgade kokarden. Men kungens bröder och andra af hofpartiet fly
förklädda öfver gränsen — den första emigrationen — och trots den
tillfälliga försoningen vakar folkets hämnd. Foulon, som låtit föranstalta
en falsk begrafning af sig själf, ertappas och släpas till lyktarmen.
Hans hufvud med en grästapp i munnen — »folket kan äta gräs» —
bäres högt på en pik och möter en hans måg, också spanmålsockrare
och de fattiges utplundrare — snart äro de två. »Men är då detta
blod som nyss flutit så rent?» frågade den allt annat än blodtörstige
Barnave, när någon himlade sig för starkt öfver denna lynch-justits.
Men Frankrikes kanske ende socialist Babeuf skref till sin hustru:
»Jag såg dem! 200,000 åskådare jublade efter hufvudena. Åh, hvad
det jublet smärtade mig. Jag sade till mig själf: Gud ske lof och
Gud hjälpe oss! Jag förstår att folket tar sig rätt, men hvarför vara
grym? Det år gångna tiders tortyr och pinbänk, steglingen och
hexbålen som ännu påverka oss. 1 stället för att uppfostra oss ha
våra herrar gjort oss till barbarer, ty de äro barbarer själfva. De
skörda nu hvad de sått, och vi äro blott vid början!»
Men ännu större var återverkan på provinserna. De redan hår
och hvar flammande bonderesningarna slogo efter 14 juli öfver hela
landet ut i full låga. Bönderna ville ej stanna vid riksdagsbesvärens
formler; de ville ha sin jordl I väpnade band drogo de mot sina
bastiljer, adelns slott och borgar. De feodala urkunderna och
jorde-böckerna framdrogos och blefvo samt och synnerligen till ett lustigt
bål; ofta nog fick slottet själf göra dem sällskap. Ensamt i trakten
af Rennes brändes på 3 veckor 17 slott.
»I långa år och mansåldrar har det varat», skrifver Carlyle, »men
stunden kom slutligen. Fjäderlätta hjärnor, som inga bevis eller
föreställningar kunde röra, måste den röda hanen undervisa; det
återstod ingen annan metod. Se och betänk väl! Den fattiga änkan
plockar nässlor till middag åt sina barn, men en parfymerad seigneur,
en elegant dagdrifvare vid hofvet år i besittning af en talisman,
hvari-genom han kan taga ifrån henne hvar tredje nässla och kalla det
arrende och lag: en sådan anordning måste taga slut. Bör det ej?
— Jo visserligen, men ett sådant slut...! Må de som Gud i sin
stora barmhärtighet gifvit tid och lugn förbereda ett annat och mildare.»
Under intrycket af denna allmänna förstöring fann själfva adeln
i Versailles att det ohållbara måste uppgifvas. Den ryktbara natten
till 4 augusti nedlägger den »på fäderneslandets altare» under stigande
entusiasm alla dessa feodala privilegier — hvilka bönderna redan som
bäst hålla på att radikalt afskaffa i verklighetens värld. Men man
förbehöll sig, i strid mot de allmänna formlerna i inledningen till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
