Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemlandet De mest klarsynta, bland dem Marx, insågo att det kräfdes
tid innan folkvågen kunde stiga uppåt igen. De ägnade därför sina
krafter åt teoretiska studier. Massorna voro för tillfället döfva, äfven därför
att deras intressen och tankar rycktes med i det stora ekonomiska
uppsving, som — frånsett 1857 års härjande kris — präglade i synnerhet
England och Frankrike på 1850- och in på 1860-talet.
När man ur ideella synpunkter förundrar sig öfver att äfventyraren
Napoleon QI:s käjsardöme kunde räcka i 18 år, så glömmer man att den
franska bourgeoisin under denna tid på det hela kunde se väl till godo
sina materiella fördelar och att härtill kräfdes stabila förhållanden. Några
få siffror må tala. Järnvägsnätet tiodubblades eller, om man så vill,
skapades; kolproduktionen ökades från 4 till 13 mill. tons; jämtillverkningen
3-dubblades; handelsomsättningen ökades med 3 milliarder francs,
utförseln af bearbetade varor steg från */* till l1/, milliard i värde.
Stadsbefolkningen ökades till inemot 7$ a* hela folkmängden, den sociala
tyngdpunkten försköt sig märkbart
Men det är kapitalismens egenart att själfva dess blomstring efter
en tid gör dess olycksföljder dubbelt framträdande. Utvecklingen under
käjsardömet ställde kolossala kraf på den franska staten, d. v. s. ytterst
på de franska skattebetalame. De fingo svara för lånen, med hvilka
Na-poleons Seine-prefekt baron Haussmann byggde om Paris, skaffade det
breda, raka, nya gator — där det också var svårare att improvisera en
barrikad! De fingo betala krigslånen för Krimkriget och för det
italienska fälttåget 1859, hvilka visserligen tillfredsställde armén och
återupprättade den »gloire», som blifvit ganska osynlig under borgarkungens
paraply, men obehagligt ökade statsskulden och skatterna.
År 1859 hade Blanqui, »den evigt fängslade», blifvit fri igen och
återupptog genast sitt revolutionära arbete. Hans taktik och politik var
den gamla jakobinska, ett fåtal beslutsamma män som diktatorer öfver en
nations öden, revolutionens program med makt genomfördt af klubbarnas
ledare. Man förstår att den allmänna rösträtten, hvilken då blott förelåg
i sin Napoleon’ska, valtrycks-förfalskade form, måste förefalla Blanqui
närmast som en fars och en snara för folket. Men äfven i de
kooperativa idéer, som i samband med Proudhon’ska och Louis Blanc’ska tankar
intresserade vissa arbetargrupper, såg han en afgjord fara: man skilde ut
ett fåtal bättre ställda ur den egentliga proletariska, revolutionära massan.
Så finna vi redan vid den modärna franska socialismens vagga den
strid flamma upp mellan en mera doktrinärt-revolutionär och en
reforma-toriskt-experimenterande riktning, som sedan alltjämt pågått, ehuru
strids-objekten växlat. Både den allmänna rösträttens och den fackliga och
kooperativa verksamhetens betydelse erkännas emellertid numera allmänt
inom båda lägren.
Blanqui blef redan 1861 åter fängslad, men hade hunnit innan dess
samla kring sig en liten grupp dugliga och energiska män, som fullföljde
hans agitation. Vi skola återfinna ej så få af dessa »Blanquister» under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
