Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den 24 febr. hölls ett nytt möte i Vauxhall för att välja, men
stämningen var för upprörd. Det påstods att man i Bordeaux ville afväpna
nationalgardet, indraga solden — de 1,50 fr., som innan något arbete ännu
kommit i gång var det enda Paris’ arbetarbefolkning hade att lefva af
— samt kräfva ut alla hyror, med hvilka under belägringen helt naturligt
måst lämnas anstånd. Och så det allra värsta: preussame skulle iycka
in i Paris!
Mötet uppsköt valen och beslöt i stället att nationalgardet endast
skulle erkänna själfvalda chefer och i nödfall med vapen i hand motsätta
sig sin afväpning. Och preussames intåg — nej, det fick inte ske!
Man tågade i massa till Bastiljplatsen, där foten af kolonnen, som rests
till minne af julirevolutionens kämpar, snart var höljd med kransar af
röda immorteller från förbidefilerande, till motstånd beslutna bataljoner.
En man klättrar upp till frihetsgudinnan, som pryder pelarens topp, och
sticker i hennes hand en röd fana. För första gången sedan 1848 svajar
åter, under massornas jublande bifall, proletariatets fälttecken öfver ett af
Paris’ monumenter.
Demonstrationerna på Bastiljplatsen fortgingo följande dagar i allt
större omfattning. Mobilgardister och soldater ryckas med i den
allmänna folkstämningen. Den 26 febr. lät regeringen utrymma de västra
delarna af Paris, kring Champs-Elysées, där tyskame skulle rycka in,
men »glömde» att föra nationalgardets kanoner därifrån. Ryktet härom
spreds snart, och bataljonerna skyndade till från alla håll för att bringa
sin med uppoffring anskaffade egendom i säkerhet. General Vinoys
trupper fratemiserade med folket, och en skara nationalgardister stormade
fängelset Saint-Pélagie och befriade de där fängslade revolutionärerna.
Det var uppenbart nationalgardets mening att med våld motsätta sig
tyskarnes intåg. Man lyckades dock få detta uppskjutet några dagar,
och under tiden inskred »Corderiet* — Intemationalens och
fackföreningarnas män, kända under detta namn efter sin samlingslokals läge —
för att förebygga denna revolutionärt-patriotiska dårskap. Det utfärdades
ett manifest, där det hette: »Hvarje angrepp skulle tagas till
förevändning för att störta republiken ... Må barrikader i stället isolera de
stadsdelar, som fienden besatt».
Den 1 mars försiggick intåget. Den relativt lilla del af Paris, som
tyskame besatte, var tom och öde. Svarta fanor svajade från husen, alla
butiker voro stängda, statyerna på Place de la Concorde öfver Frankrikes
städer höljda i sorgflor. Ett enda kafé i Champs-Elysées höll öppet
och blef fördenskull, när tyskame åter aftågat, förstördt af en uppretad
folkmassa, och enstaka prostituerade, som gåfvo sig in i dessa kvarter,
blefvo illa medfarna vid sin återkomst.
Det tyska aftåget skedde redan efter ett par dagar, ty freden beslöts
i Bordeaux i jagande fart. Riksdagsmännen för Paris och ett antal
republikaner röstade emot och nedlade sedan sina mandat; så Rochefort,
Gambettas vän Ranc, Malon o. a. »Lycklig resa!» ropade den förbittrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
