Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a! centralkommittén hade lått nationalgardet i sina kvarter i rörelse och
marscherade nu mot centrerna för att definitivt slå ned statskuppen.
Den ena kasämen efter den andra eröfrades, utan att trupperna gjorde
motstånd. Mot 8-tiden besatte Brunei och Ranvier med sina bataljoner
Hötel-de-Ville; gendarmerna flydde på bakvägar, och Jules Ferry genom
ett fönster. Varlin och andra hade ryckt fram ända till Vendöme-platsen
nära Champs-Elysées. Nationaltryckeriet besattes; det hade utrymts af
Tegeringen som allt annat.
Den enda spillra af de gamla auktoritetema som fanns kvar var
Paris’ märer. De hade samlats för att söka hindra en våldsam konflikt,
men stodo nu rådvilla inför händelsernas snabba utveckling. De sände
bud till general d’Aurelles för att begära förklaring hvarför man anfallit
Paris. »Det var advokaterna som ville det!» svarade denne. De enades
om att fordra af den flyende regeringen att kommunalvalen
omedelbart skulle förrättas och de högsta posterna i Paris anförtros åt pålitliga
republikaner. På så sätt kunde ännu kanske inbördeskriget förhindras.
Men Jules Favre tog en hög ton och svarade: »Man underhandlar inte
med mördare!»
Aftonen och natten förflöto i fullständigt lugn — ett för Paris farligt
lugn, ty det innebar att den nya makten icke drog fördel af hvad den
vunnit. Centralkommittén hade utnämnt en virrig f. d. sjöofficer vid namn
Lullier till chef för nationalgardet, och denne såg icke ens till att
stadsportarna besattes. Alla trupper, som icke gått öfver till folket, tågade
under natten med artilleri och träng ut till Versailles, visserligen i
upplösning, men dock ännu lydande sitt befäl. Ingen lade det minsta
hinder i vägen för afmarschen — det blef t. o. m. tid att hämta ett
regemente, som man glömt kvar, kanonbåtar, pansrade järnvägsvagnar o. dyl.
Fram på morgonen gåfvo sig äfven Jules Favre och Picard af,
kvarläm-nande en proklamation, som vältrade ansvaret för allt som inträffat på
Paris och beskyllde centralkommittén för mordet på de bägge
generalerna. Samtidigt gåfvo de alla ännu kvarvarande tjänstemän bestämd
order att bara lämna allt och begifva sig till regeringen i Versailles.
Först på söndagsmorgonen den 19 mars var Paris på det klara med
sin seger. Från Rådhuset vajade den röda fanan. På platsen utanför
kamperade 20,000 nationalgardister, med ett 50-tal kanoner och
mitraljö-ser uppställda längs fasaden. Kl. 7*9 sammanträdde centralkommittén i
den stora sessionssalen, med en 32-årig varumäklare vid namn Edouard
Moreau som ordförande. Han betonade genast att man icke kommit hit
för att usurpera någon makt, blott för att så fort som möjligt låta Paris’
folk sjäjft välja sina förtroendemän. Det var rätta ordet i rätta stunden,
ty Paris längtade efter att omsider få sina kommunala fri- och
rättigheter erkända, att erhålla denna kommun, som kunde bli i arbetarnes tanke
ett bra mycket handterligare niedel än den tunga och byråkratiska
statsorganismen för att genomföra en social republik, som tog sig an folkets
behof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
