Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och försoning var lösen. Därför fick Lulliers nonchalans i fråga om alla
militära åtgärder passera. Fästena söder om staden besattes småningom,
men man lät två dagar gå innan man sände en bataljon för att taga
fortet Mont Valérien, som beherrskar hela sydvestra sidan af staden, i
besittning. Men då hade Thiers något hämtat sig från den första
förskräckelsen och låtit sina trupper ånyo rycka in i det förut utrymda
fortet.
Centralkommittén fick emellertid kännedom om att ett möte hölls af
märer och riksdagsmän för Paris och satte sig genast i förbindelse med
dessa. Äfven de radikalaste bland dem, socialister som Milliére och Malon,
vamade energiskt centralkommitténs ombud att spänna bågen för högt
mot nationalförsamlingen; det blir nya junidagar, sade de, den sociala
revolutionen är icke färdig ännu, gör eftergifter! Clémenceau fordrade
att centralkommittén helt skulle rymma fältet för märema, det enda sättet
att utverka något af Versailles. Han fick till svar en erinran om hur
regeringen betett sig mot Paris, att rörelsen den 18 mars varit en akt
af legitimt själfförsvar och republikens räddning, samt att det nu icke
gällde att tvista om hvilken makt var mest laglig, utan om att låta Paris’
folk välja sin kommun. Icke desto mindre gick centralkommittén in på
att skicka fyra af de sina till nya underhandlingar. Varlin, Moreau,
Jourde och Arnold utsågos till detta uppdrag.
Hela liberalismens generalstab var nu samlad. Från det hållet drefs
med all kraft satsen, att valen ej kunde få ske annat än med
nationalförsamlingens medgifvande. De lofvade att söka förmå denna härtill,
men blott på villkor att centralkommittén utrymde Rådhuset. Ombuden
vägrade; centralkommittén måste behålla sina positioner som garanti för
att valen blefvo af. Man var ett ögonblick nära att enas om att
gemensamt residera*i Hötel-de-Ville, då striden flammade upp på nytt om hur
den gemensamma proklamationen till Paris’ befolkning skulle affattas.
Och slutet blef att centralkommittén, därtill ytterligare uppmanad från
nationalgardet, beslöt att stanna på sin post tills valen försiggått.
Hur litet den kunnat räkna på någon försonlig stämning i Versailles
som lön för en eftergift visade sig också genast. Förslaget från Paris’
deputerade att utlysa kommunalval med första mottogs med formligt
raseri af höger-majoriteten. Louis Blanc och Milliére skymfades, den
senare särskildt, därför att han också tänkt på åtgärder rörande hyrorna i
Paris. Thiers spelade dubbelspel. Ja, Paris skall få sina val, utlät han
sig, men inte förr än andra städer; må det afväpna först, så får man se
sedan! Och Jules Favre störtade upp på tribunen, utgöt där inför den
förtjusta högern hela sitt hat mot detta Paris, hvars kapitulation han
un-derskrifvit, detta Paris, som efter hans påstående nu lät tyrannisera sig
af »en handfull uslingar» med vanvettiga och samhällsupplösande läror.
Ministerns tal var så utmanande, att Clémenceau förklarade sig efter detta
återtaga förslaget om valen. Nationalförsamlingen hade visat att den
icke ville försoning. Tärningen var kastad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
