Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öppet boulangismen, i obestämd förhoppning att ur virrvarret fä i gång
en revolutionär resning. Och Rochefort, som vid denna tid släppt alla
förbindelser med den allvarliga socialismen, sökte organisera en slags
»nationelt-socialistisk» frikår, som med hull och hår hörde till »den tappre
generalens» brokiga armé.
Samma år som boulangismen fick banesåret, 1889, samlades i Paris
under världsutställningen de första internationella arbetarkongressema
efter Intemationalens dagar. Förgäfves hade särskildt Liebknecht sökt
förmå fransmännen att enas om en kongress: possibilisterna stodo fast
vid en fullmakt de fått af en fransk-engelsk konferens året förut och
inbjödo till en kongress vid rue de Lancry. De Öfriga franska grupperna,
guesdister, blanquister och fackförenings-federationen, inbjödo till en annan
kongress i Pétrelle-salen. Den förra blef väsentligen fransk-engelsk, den
senare fransk-tysk-internationel. Äfven på själfva de samtidigt hållna
kongresserna (från 14 juli 1889) sökte de utländska ombuden, i synnerhet
belgierna, som hade förbindelser i båda lägren, att åvägabringa en
sammanslagning, men det strandade på frågan om hur de franska mandaten
skulle pröfvas — som vi sett alltid en ömtålig sak på franska
arbetar-kongresser. Däremot lyckades man för framtiden förebygga att den
franska splittringen fick hindra den internationella enigheten. Raden af
internationella kongresser, som sedan följt (Bruxelles 1891, Zflrich 1893,
London 1896, Paris 1900 och nu förestår Amsterdam 1904) ha, trots
oundvikliga skiftningar och slitningar inom en så omfattande rörelse, på det hela
allt mera bekräftat socialdemokratins principiella enhet. De ha energiskt
häfdat världsrörelsens proletariska karaktär och arbetarklassens uppgift att
befria samhället från allt kapitalismens väsende, men de ha också erkänt
att den parlamentariska framryckningen i de modärna demokratierna häri
lämnar en oumbärlig hjälp, och de ha följaktligen bestämdt visat
tillbaka alla anarkistiska försök att tränga sig med på ett hörn, där
socialdemokratin planterat sitt standar.
Valen 1889 gåfvo, fastän de stodo i boulangistkrisens tecken, docR
äfven socialisterna omsider några framgångar. De olika arbetarpartierna
mönstrade inalles c:a 150,000 röster och fingo 7 af de sina valda: Baudin,
Boyer, Ferroul, Lachize, Thivrier, Dumay och Joffrin. Men med
enigheten blef det icke bättre. Tvärtom sprängdes nu det possibilistiska partiet,
sedan Boulanger besegrats, i tu. Boktryckaren Jean Allemane, ifrig
fackföreningsmän och revolutionär, samt några hans vänner, folkskalden
J-B. Clément o. a., hade börjat finna Brousse och i allmänhet partiets
representanter allt för enbart politiskt intresserade och allt för ljumma.
Därtill kommo personliga slitningar, i samband med att Allemane fick:
ett mystiskt anbud — som aldrig blef till något — om att få medel till
en daglig tidning. En partikongress i Chåtellerault 1890, som skulle
afgöra striden, började med att kassera några allemanistiska mandat,
hvarpå Allemane och hans anhängare lämnade kongressen och
sedermera uteslötos ur partiet. De svarade med att proklamera sig’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
