Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här är kardinalpunkten. Den är icke socialist, som icke erkänner att den samhälleliga
egendomen bör nödvändigt och progressivt träda i stället för den kapitalistiska. Men
ingen socialist drömmer om att med ett trollslag förvandla kapitalismen och bygga pä rensopadt
bord ett helt nytt samhälle. Vi ha våra ideologer, i ordets vackra mening, men förlora därför
icke fast mark under fötterna.
Därför har också Deville nyss kunnat säga: Icke af en minoritet i revolt, utan af en
majoritet som vet hvad den vill, är det vi vänta den sociala omdaningen. Hvarför skulle vi vädja
till väldet? Vi vända oss blott till den allmänna rösträtten och begära blott rätten att få
öfver-tyga. Det är nog, liksom det är nödvändigt, att vi genom den allmänna rösträtten eröfra
makten i staten.
På samma gång må vi hålla blicken klar för det sociala problemets internationella sida.
Man har sökt mot oss socialister missbruka fosterlandets namn. Jag behöfver dock icke säga
att ingen bland oss hyser den hädiska och dåraktiga tanken att vilja göra oss kvitt det
ojämförliga redskap till materiella och moraliska framsteg, hvilket smidts ihop under sekler och som
heter vårt franska fädernesland. Nej aldrig, hvarken när vi inom kort skola hälsa rättens
försvarare mot järnkanslärens våld, Liebknecht, välkommen ibland oss, eller när vi snart skola
infinna oss på den internationella kongressen i London, skola vi glömma att vi äro på en gång
internationalister och patrioter, två begrepp om hvilka våra förfäder under revolutionen visade
hur storslaget de kunna förenas.
Millerand sammanfattade till sist de tre »nödvändiga och tillräckliga»
punkterna i ett socialistiskt program som följer:
1) statens ingripande för att öfverföra de olika grupperna af
produktions* och bytesmedel, i den mån de blifva mogna för social
till-ägnelse, från kapitalistisk till nationel besittning;
2) eröfring af makten i samhället genom den allmänna rösträtten;
3) arbetames internationella samförstånd.
Detta Saint-Mandé-program, som det benämndes, vann för tillfället
ganska allmän anslutning, om än vissa guesdister gjorde sina förbehåll
och allemanistema samt en del blanquister funno det alldeles för litet
»revolutionärt». Däremot rensade det den socialistiska gruppen från
nationalistiska elementer, som förfärades öfver den principiella
anslutningen till kollektivismen.
Icke förty visade den internationella kongressen i London samma
år att det ännu var långt ifrån väl bestäldt med enigheten inom den
franska arbetarvärlden som helhet betraktad. Fackföreningarna, alltjämt
svaga och föga disciplinerade, hade 1894 ytterligare gått i sär på
generalstrejkfrågan. Guesdisternas kongress i Nantes hade på nytt starkt betonat,
att socialisterna icke voro något strejkparti och att projektet om en
generalstrejk blott skulle spränga sönder proletariatet i strejkande och
ickestrejkande; i den ekonomiska kampen hade kapitalisterna öfvertag, blott
på den politiska vägen kunde de organiserade arbetame frigöra sig, ty
där kunde de bruka flertalets makt. Men vid fackföreningskongressen
i Nantes strax därpå stannade denna åskådning i minoritet, fastän
understödd af bland andra Lavigne — förslagställaren 1889 till 1-maj-demon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
