Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vaillant och Guesde, sekunderade af Zévaès, Maxence Roldes o. a., svarade att
klasskampens princip absolut måste förbjuda en socialist att gå in i en bourgeoisi-regering. En aiman
taktik skulle bringa förvirring bland arbetame och komma dem att mista tron på socialismen.
Dit man ej kan komma genom arbetames vilja, utan blott genom kapitalistklassens medgifvande,
dar har en socialist intet att beställa. Han blott gör sig och partiet medansvarigt för alla
kapitalismens attentai mot arbetame.
Det hade redan {rån kongressens början visat sig att de tre
»mini-steriella» grupperna: de oberoende, broussister och allemanister, voro
ungefär jämnstarka med de båda »antiministeriella» : guesdister och
blan-quister. Icke desto mindre lyckades Guesde drifva igenom en
principförklaring i sin riktning med 818 röster mot 634. Men detta votum
upphäfdes i viss mån af att strax därpå med 1,140 röster mot blott 240
antogs en kompromissresolution, hvari medgafs att » utomordentliga
omständigheter» kunna ha till följd att frågan framställes till ny pröfning.
Detta var på sitt sätt en seger för Jaurès. Men i fråga om
partiorganisationen måste han uppgifva sin drömda enhet: det nya partiet
skulle sammansättas af de fem gamla partigrupperna, hvilka sålunda
vid-höllo sina skilda organisationer. En generalkommitté af 48 medlemmar
skulle utgöra partiets gemensamma styrelse, med kontrollrätt öfver
riksdagsmän och press. Bägge riktningarna voro till en början jämnstarka
i generalkommittén, men snart fingo guesdistema öfverhand, hvilket
medförde häftiga konflikter med riksdagsfraktionens flertal.
Äfven på den internationella kongressen i Paris i sept. 1900 var
»frågan Millerand» bland de mest brännande. Guesde, understödd af
den italienske partiledaren Enrico Ferri, framlade en resolution, som
be-stämdt fördömde hvarje deltagande från socialistiskt håll i bourgeoisins
regeringsmakt. Men mot denna ställdes af de mindre intransigenta till
sist en från tyskt håll formulerad, af Kautsky framlagd resolution, hvilken
ungefär som den franska af 1899 erkänner att undantagsförhållanden
kunna medgifva undantag från regeln. Denna segrade med 29 röster
mot 9 (hvar nation hade liksom i London två röster). I densamma göres
äfven bestämd front mot den gamla blanquismens teori om plötsliga
kupper, och i stället heter det: »I en modärn demokratisk stat kan
arbetarklassens eröfnng af den politiska makten icke ske genom en enstaka
maktutveckling, utan blir fastmera frukten af ett långvarigt, mödosamt
organisationsarbete på det ekonomiska och politiska området, af
arbetarklassens fysiska och moraliska pånyttfödelse och af den gradvisa
eröf-ringen af de lagstiftande och kommunala församlingarna.»
Kunde här ännu sammanhållning bevaras, så visade sig däremot
detta omöjligt, när fransmännen ensamma omedelbart därefter öppnade
i samma sal sin andra allmänna landskongress. Denna inleddes med
de vanliga bittra striderna om mandaten; slutet blef att dessa samtliga
mot guesdistemas yrkande godkändes i klump och Allemane valdes till
ordförande. Rapporterna om årets händelser gåfvo därpå anledning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
