Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bostad, själfva få så mycket betaldt, att de kunna lefva ordentligt. Men enligt sin tids
utveckling kunde han ej se någon annan väg till sådant nationellt välstånd än att väldigt öka kapitalet,
så att det blef mera arbetsdelning och större produktion. Men detta kräfde i sin tur ekonomisk
frihet för den enskilde, fritt aftal mellan arbetare och arbetsgifvare om arbetsvillkoren, fri
konkurrens mellan fabrikanterna inbördes om hvem som kunde sälja billigast. Och denna frihet
skulle, under jakten efter enskild fördel, leda till harmoni mellan kapital och arbete, ty ju större
kapital som hopades, desto större blef arbetets årsafkastning och desto större följaktligen
»lönefonden >, d. v. s. den del af denna afkastning, som återstod sedan kapitalister och jordägare fått
sitt. Djupare sedt hade därför, menade Smith, arbetare och kapitalister gemensamma intressen.
Det blef först nästa sekels utveckling som skulle lägga i dagen
skefheten och felsluten i hela detta resonnemang. Det kunde icke falla
Adam Smith in att tänka sig staten som öfvertagare af produktionen, ty
först och främst gick detta rakt emot hans hela åskådning att ge
individen fullständigt fria tyglar i täflingskampen för egen fördel, och
dessutom var den stat han kände en reaktionär makt, godsägarstaten, som
med sitt skråväsen och sina privilegier hämmade industrins utveckling.
Men »Nationernas välstånd», just sådan den var, blef kapitalismens bibel.
Den var ett genuint uttryck för sin tid, för. dess brytningar och närmaste
kraf. Adam Smith hade förkunnat liberalismens evangelium: ekonomisk
— och då äfven andlig — frihet. Kapitalisterna smyckade sig med de
»fria» ideema och förhärligade sig själfva som samhällets verkliga
välgörare, hvilkas rikedom blott var en välförtjänt belöning för det goda de
gjorde sina medmänniskor och hvilkas namn borde upptagas i minnenas
bok vid sidan af skaldernas och tänkames. En knappfabrikant från
Birmingham, som drifvit upp en stor affär, var för en rätt
bourgeois-betrak-telse väl jämbördig med en Shakspeare eller Newton.
Under denna »frisinnets» mask blef utsugningen af mänsklig
arbetskraft allt hänsynslösare. Just arbetsdelningen, som Adam Smith så
prisat — och ur produktionsökningens synpunkt med rätta — tryckte ned
arbetaren till blott en kugge i ett stort maskineri; hans personliga arbete
försvann, han frambragte icke mera någon färdig och värdefull produkt.
Adam Smith hade också fullkomligt insett att så måste bli fallet.
»Enformigheten i hans stillastående lif förkväfver hans andes dristighet.
Dugligheten i hans specialitet förvärfvas på bekostnad af hans andliga
och sociala dygder. Men detta är den fattige arbetarens nödvändiga
ställning i ett industrielt och civiliseradt samhälle.»
När manufakturperioden aflöstes af fabriksindustrin,- fick arbetaren ej
ens längre vara handtverkaren, som var skicklig i en enda liten detalj,
utan sjönk ytterligare till blott en passupp åt maskinen. Ja, denna
be-höfde icke hans krafter, den kunde godt nöja sig med kvinnor och barn.
Stora massor af befolkningen kastades ut i trasproletariatet. Klyftan
vidgades ohyggligt mellan de rika fabriksägame och de i fabrikerna
släpande »händerna» — arbetaren miste t. o. m. sin personlighet, man
räknade blott i par »händer».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
