Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dimma gåfvo en ypperlig jordmån för lungsot och febrar. I en officiel
rapport heter det att antalet dödsfall ensamt i febrar hvarje år är dubbelt
så stort som antalet fallna vid Waterloo. Också blefvo den tidens
arbetare icke långlifvade. Man har exempel då af 1078 arbetare blott 22
nådde 40 år och 9 öfverskredo 50-talet! I Manchesters förstäder var
dödligheten en half gång till större än i de rikare kvarteren. En
medeltals-beräkning visade 38 år för öfverklassen, men 17 för arbetame; öfver
hälften af barnen dogo nämligen i späda år.
Fabrikerna hade inga veteraner. Deras offer föllo utan slagfältets
larm och poesi, utan att sätta människors fantasi i rörelse eller väcka
deras medlidande. Här föll man ödmjukt, sakta stönande, då man icke
stod ut längre. En stor del fabriksarbetare kommo ju också från landet,
hade varit vana vid rörelse och frisk luft. Nu bundos de att stå stilla
vid sin maskin, i oafbruten enformighet, under aldrig afstannande
helvetiskt larm. Detta framkallade hos många äfven en psykisk
slapphet, som ej stod att hjälpa. Dessa stackars människor, säger en läkare,
påminna mig om de talrika rekryter jag under Napoleonskrigen såg tyna
bort af hemlängtan och dö innan någon fientlig kula nådde dem.
Hufvudmassan i fabrikerna var emellertid icke män, utan kvinnor
och bam. Den industriella kapitalismen medförde det besynnerliga och
bakvända förhållande, att modern och barnen — ibland endast bamen! —
gingo på fabriken för att förtjäna familjens underhåll, medan fadern fick
sitta hemma och sköta hushållet. Fr. Engels har i sin fruktansvärda och
välbestyrkta bok om »De arbetande klassernas läge i England» tagit in
ett bref från en arbetare, som berättar hur en bekant till honom under
en vandring för att söka arbete träffade en gammal vän i fabriksstaden
St. Helens i Lancashire. Han fann honom i en fuktig källare, hvars hela
bohag var två gamla stolar, ett bord på tre ben, en dragkista och i st. f.
säng en knippa halm i en vrå, med ett par smutsiga täcken öfver.
»Och då min Stackars ven gick in, si Satt den Stackars jack vid elden och Hvad tror ni
han hade för sig. Han satt och Stoppade sin hustrus strumpor med StoppNålen och så snart han såg
sin gamle ven på DörrTröskeln sökte Han gömma det. Men Joe så hette min bekante Hade
redan sett det och frågte Jack Hvad fan gör du för nånting är det ditt göra. Den Stackars
jack skemdes Och sade nej nog vet jag det inte är mitt göra men hustru min Stackare år i
fabriken hon måste gå klo. 7,6 och Arbeta till 8 på kvällen och då är hon så trött att hon
ingenting årkar, så jag Får göra allt i stallet, för jag har inte arBete och inget haft på 3 År och
aldrig får jag något mera och Så Oret han en stor Tår. Nej Joer sa han, för KvinnFolk och
barn finns det nog Arbete här i trakten, men för manFolk kan du förr hitta 100 Pund på
gatan än Arbete. Men aldrig hade jag Trott att du eller någon Annan skulle få se mig stoppa
hustru mins Strumpor för det är dålit göra. Men hvad skall det bli af Oss. Hon har länge
varit mannen här i huset. Och jag hustrun. Och han gret och sade att så hade det Inte
varit alltid. Du vet då jag Gifte mig då hade jag Arbete och du Vet lat var jag inte du.
Och vi hade ett bra Möblerat Hem och Mary behöfde inte arbeta för det jorde jag. Men nu
är det rakt Förjort, Mary måste Arbeta och jag sitta här. Barnena lappar och tvättar och Lagar
Maten för när Mary kommer hem om aftonen är hon Kaputt. Och så började jack gråta igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
