Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—4—5—6 o. s. v. Antingen måste således antalet födelser minskas
genom afhållsamhet, eller naturen rätta folkmängdsöfverskottet genom
krig, farsoter, laster o. dyl., eljes måste allmän hungersnöd inträda.
Malthus såg sålunda i den utkastningsprocess, som en kapitalism i
häftig utveckling anställer bland försvarslösa arbetare, en orubblig
naturlag, mot hvilken det vore kortsynt och lönlöst att strida. Fattigvård och
välgörenhet var följaktligen egentligen af ondo. Arbetame fingo skylla
sig själfva, om de förökade sig starkare än lönerna medgåfvo.
»Om en man födes i en värld, som redan är tagen i besittning, och icke kan fä
underhåll hos sina föräldrar och samhället icke behöfver hans arbete, så har han alls ingen rätt
till någon föda. Det finns ingen plats ledig för honom vid naturens stora gästabud. Naturen
bjuder honom att gå sin väg och kommer att hastigt utföra sin befallning, därest han icke kan
väcka någon af de andra gästernas medlidande. Men om några af dessa resa sig och göra
plats för honom, så komma andra ögonblickligen att tränga på och begära samma gunst;
försalen kommer att fyllas med en mängd pockande personer, festens ordning och harmoni är
förstörd. För sent lära sig då gästerna att inse, att de handlat oriktigt genom att icke åtlyda
de stränga bud mot alla påträngande, som utfärdats af festens höga gifvarinna; hon visste att
hon icke kunde sörja för ett obegränsadt antal gäster, och därför af slog hon människovänligt (!)
att taga emot några flera, när hennes bord redan var fullsatt.»
Detta var samhällseländet vältradt öfver på naturens ansvar, den yttersta
konsekvensen af den fria konkurrensens lär^ och på samma gång en den
uppbyggligaste predikan för de rika. Om hvar fattig kunde kräfva
underhåll, så blefve det ju ingen som hade rätt att gå i fina kläder och äta
så mycket kött han ville. Genom att hålla hårdt om plånboken blefvo
de samhällets rätta välgörare. Och kastade man ibland en allmosa åt
de fattiga, så gjorde man af kristlig kärlek till nästan långt mer än sin
skyldighet
Men så ville man till ersättning vara fri för de fattigas
efterhängsenhet. En tidning i Manchester innehöll en dag följande insändare:
Herr redaktör!
På sista tiden har man på stadens hufvudgator mött en mängd tiggare, som på ett ofta
mycket oförskämdi sätt söka väcka de förbigåendes medlidande, dels genom trasiga kläder och
sjukligt utseende, dels genom sår och lemlästelser. Jag tycker dock .att når man icke blott
betalar sin skatt till fattigvården, utan äfven lämnar rikliga bidrag till välgörenhetsanstalter, så
borde man ha rätt att slippa dylika obehagliga och oförskämda prejerier. Och hvarför betalar
man dyra pengar till stadens polis, när denna icke sörjer för att man får gå i fred på gatan?
Jag hoppas att införandet af dessa rader i eder mycket lästa tidning skall förmå myndigheterna
att bättre göra sin plikt och tecknar högaktningsfullt
En dam.
För detta betraktelsesätt var alltså fattigdom en förbrytelse och borde
straffas som en sådan. Detta genomfördes också i stor skala genom
1834 års fattiglag. De gamla formerna för fattighjälp, att dela ut
pengar och lifsmedel, afskaffades, och det enda som en fattig hädanefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
