Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»I som inträden låten hoppet fara!»
Och ingen fanns bland detta fria släkte,
som röjde uti lömska veck kring läppen
att sanning där var kväfd, och sedan hånfuli
djupt ner i hjärtats gömslen trampade
till aska hvarje kärleks varma gnista.
Och ingen förde fram de falska, kalla
och tomma hvardagsord, som bringa hjärtat
att helt förneka det som läppen talar
och tvifla på sitt eget hyckleri.
Och kvinnor såg jag, sköna, fria, goda
som himlen är det, den som låter regna
sitt ljus, sin friska dagg på hela jorden.
De gledo fram, de milda, ljusa väsen,
helt fria nu från ful besmittelse,
som förr dem fängslade i fördoms bojor.
Nu talade de klart och fritt hvad förr
de icke dristat tänka ens, och deras uppsyn
var ljus af känslor, som de förut icke
haft mod att låta spörjas; nu de voro
förvandlade till allt, som icke förr
de vågat vara, nu de kunde därför
omdana jorden till ett paradis.
Ej sturskhet eller högmod, ej svartsjuka,
ej afund eller falska blygselns gift
— det bittraste som fräter på ett hjärta —
här hindra mer den ljufva, milda bot
som kärleks balsam är för kvalda mänskor.
Där förr man troner såg och altaren
och domarsäten, fängelsernas förgård,
där uslingar gått hvar med sin symbol,
med spiror, klufna kragar, svärd och bojor,
och där man hopat på hvarandra luntor
med klyftig orätt fyllda, tolkade
af dum okunnighet — allt sådant var
nu blott som forna tiders jättekummel,
som än stå kvar från barbariets dagar,
gengångare vi blott med häpnad skåda
af någon mäktig tro, en gång så vida spridd
som världen, som den odelade — nu förgäten.
Nu fallit ändtligen den fula masken
af det som människorna trott och diktat,
och mänskan själf står kvar, så klar och ren,
ej längre undersåte, nej helt fri,
ej skild af klassers och af folkslags gränser,
ej bedjande i ångest, nej som herre
öfver sig själf, rättfärdig, mild och vis.
Och utan lidande? — Nej, säkert icke,
men fri från brott och från den smärta, som
af egen vilja fordom allt för ofta
en like här beredde sina likar...
I en följande scen draga forntidens timmar förvirrade och klagande
bort, medan den nya tidens timmar och den frigjorda människosjälens
andar jublande sjunga och dansa, och jorden rullar fram under en
segerhymn ...
Den rena ande, som såg dessa syner, dog tyvärr tidigt. Vid 29 års
ålder drunknade Shelley på en segeltur i toskanska hafvet, offer för en
plötslig storm. Hans hustru sökte honom i förtviflan dagar igenom längs
kusten, och till sist hittade man hans lik. Byron brände det på bål på
hedniskt vis, men hjärtat fanns oförbrändt i askan, som jordades i Rom
nära pyramiden öfver folktribunen Cajus Cestius. Cor cordium —
hjärtanas hjärta — satte hans hustru som inskrift på grafvården.
Shelley och Byron äro de båda stormfåglarna, som varsla
reaktionens fall i Europa. Men det är en skillnad mellan dem, har Karl Marx
skrifvit en gång. »De som förstå och älska dem båda anse det som en
lycka att Byron dog i sitt 36:te år, ty hade han lefvat för länge, hade han
blifvit en reaktionär bourgeois. Men de beklaga att Shelley dog i sitt
29:de år, ty han var revolutionär af lif och själ och skulle alltid ha till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
