Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pade in den väldiga pergamentsrullen i
underhusets sal, och där fick den ligga medan man
förhandlade om dess öde. Detta var snart besegladt
Atwood, riksdagsman för Birmingham, föreslog ett
utskott för dess behandling. Den unge
konservative Benjamin Disraeli — sedermera Englands
premierminister som lord Beaconsfield (jmf. sid. 350)
— var nästan den ende som uppträdde för
beaktande af arbetames kraf. Under hånskratt vägrades
skyndsam behandling, d. v. s. ärendet begrofs på
obestämd tid, med 235 röster mot 46.
Intet’ under att denna utmaning kom harmen
mot bourgeoisins parlament, där »de liberale» hade
flertal, att slå ut i full låga. Upproriska rörelser
ut-bröto litet hvarstädes i arbetarstäderna. I
Birmingham sprängde polisen ett chartistmöte; folkriksdagen
protesterade mot dess framfart, svaret blef att
Lovett häktades. Några dagar därefter blefvo
gatustriderna i samma stad så våldsamma, att 30 hus stodo
i lågor; talrika häktningar följde, några af
resningens ledare dömdes till döden, men benådades
med deportation till Australien. Den »heliga månaden» måste under
dessa förhållanden uppskjutas, man skulle blott göra en
demonstrations-strejk på några dagar, men anslutningen blef ringa. I september
häktades Stephens och O’Connor, men ännu i november försöktes en
resning, i staden Newport i Wales. I två kolonner tågade arbetame från
distriktet mot staden, under ledning af Frost och Jones, och det kom
till formlig batalj mellan chartistema och militären. Tjugu arbetare
stupade, de förnämsta ledame dömdes till döden, men benådades äfven de
med lifstids deportation. Inalles dömdes omkring 300 chartister till
växlande straff, och de ledare, som ej häktats, måste söka sin tillflykt utom
England.
Dessa förföljelser kväfde väl för tillfället arbetarrörelsen, hälst som
massornas uppmärksamhet splittrades genom det våldsamma fälttåg som
den industriella bourgeoisin samtidigt öppnade för spannmålstullarnas
af skaffande och hvarvid det gällde att få arbetame med för »billigt
bröd». Själen i denna agitation var frihandelskämpen Richard Cobden, som
med stor vältalighet utvecklade för folket att spanmålstullama, till förmån
blott för 16,000 godsägare, fördyrade brödet för Englands folk med 180
millioner kr. om året. Detta var i och för sig nog alldeles riktigt, och
det gjorde intryck när man förde i procession genom gatorna ett stort
och ett litet bröd: »så litet är brödet nu, när det är tull, och så stort
blir det, när tullen kommer bort». Men det var visst icke af pur
arbe-tarvänlighet som Cobden och frihandelsligan förde sin agitation; de visste
att billigare bröd betydde för dem billigare arbetskraft, d. v. s. större
n iMja
‘ *4t. J
ENIGHET GER
STYRKA.
Processionsmärke från
valreformrörelsen omkr.
1830.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
