Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig snart att alla blefvo missnöjda, både de som fått hemman, som de
ej kunde sköta, och den stora massan som fick vänta. O’Connors
dittills nästan obegränsade popularitet, som äfven fört honom in i
parlamentet och gjort hans »Northern Star» till en af Englands mäktigaste
tidningar, fick på denna affär ett hårdt slag. Han måste t. o. m.
försvara sig för beskyllningar för underslef, hvilka dock undersökningen
visade vara fullständigt gripna ur luften; han hade tvärtom satt till egna
pänningar på sin olyckliga utopiska plan, och värre var att splitet och
misslyckandet gaf en hård stöt åt hela den chartistiska rörelsen.
Den stora ekonomiska krisen 1847 verkade dock för tillfället åter
upplifvande, och när februari-revolutionen 1848 bröt ut i Paris, växte
hos Englands arbetare hoppet att kunna genomföra sin charta. »Vi skola
akta lagarna», sade Ernest Jones, »om lagstiftarne akta på våra kraf;
hvarom icke — godt, Frankrike är republik!» Londons arbetare
föranstaltade jättedemonstrationer för chartan, och den 4 april samlades åter
ett chartist-konvent, en folkriksdag, för att framlägga en ny petition inför
parlamentet.
Detta skulle ske den 10 april. Emest Jones ville att man samtidigt
skulle slå löst; Bronterré’ O’Brien ville vänta, O’Connor förordade en
fredlig demonstration. Under tiden rustade sig regeringen till motstånd;
trupper sammandrogos, alla broar och offentliga byggnader besattes med
soldater och artilleri, själfve gamle Wellington tog öfverbefälet, och 250,000
borgare fingo aflägga ed som frivillig polis till ordningens
upprätthållande; bland dessa var, kuriöst nog, den senare statskuppshjälten
Napoleon III.
Arbetarskarorna skulle samlas på Kennington Common, men det kom
knappt 20 å 30,000, då man räknat på tio gånger så många. Regeringen
lät underrätta O’Connor att mötet skulle få hållas, men att hvarje försök
till tåg genom staden skulle med vapenmakt förhindras. Meningarna
bland ledame voro delade, men O’Connor fann att arbetame svikit och
öfvertalade dem som kommit att skingra sig. Det afgörande ögonblicket
hade gått förbi utan att något inträffade, och regeringen, hvars mod steg,
fick utan vidare af parlamentet en lag, som straffade republikansk
agitation som högförräderi. I norra England, centrum för chartismens makt,
kom det ännu till några oroligheter, men resningsstämningen var bruten
med fiaskot den 10 april.
Snart häktades nu också ledame, bl. a. Jones, anklagade för
»upproriskt och vanvördigt tal mot drottningen och regeringen».
Protestmötena häremot sprängdes af polisen, under förbittrade, men fraktlösa
strider. Den franska juni-resningens blodiga nederlag verkade också
förlamande på chartismen. »Northern Star», som nu redigerades af
Julian Hamey, en utpräglad socialist och umgängesvän till Friedrich
Engels, var emellertid — jämte Marx’ »Neue Rheinische Zeitung» —
det enda samtida organ, som förstod hvad Pariserproletariatets resning
innebar, och tog junikämpame i försvar mot den flod af smädelser, be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
