Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voro många chartister rent fientligt stämda mot hela
fackföreningsrörelsen. Så skref O’Connor 1849 att fackföreningarna voro ett
hufvudhin-der för chartans genomförande!
Förgäfves sökte Emest Jones — en son till en engelsk major och
uppfostrad i Tyskland — när han efter ett par år kom ut ur sitt hårda
fängelse att reorganisera den under alla dessa slag sprängda
chartiströrel-sen. I april 1851 hölls en konferens af ännu kvarvarande föreningar,
där chartan kompletterades med ett socialt program, som bl. a. kräfde
jordens nationalisering, statskyrkans afskaffande, gratis och obligatorisk
folkundervisning, arbetets befrielse från kapitalets fjättrar genom
planmässigt understöd åt kooperativa företag, rätt till arbete för
arbetsdug-liga, och för gamla och svaga anständig försörjning, hemma, hos
släktingar eller i offentliga anstalter efter eget val; alla skatter böra läggas
på jord och kapital, statsskulden småningom afskrifvas o. s. v. Men
Jones’ energiska och oegennyttiga arbete vann icke längre någon
resonans. Själf måste han 1858 erkänna sig besegrad. Men han afslog ett
anbud om en liten förmögenhet från en släkting, som fordrade »för
familjens heders skull» att han skulle frångå sina åsikter, och han drog
sig fram till sin död 1869 som advokat i Manchester, fattig, men
orubblig i sin demokratiska och socialistiska Öfvertygelse.
Chartismen tynade bort — men den engelska liberala bourgeoisin
tog undan för undan upp dess en gång som så orimliga och
samhälls-vådliga utskrikna demokratiska programpunkter och genomförde dem,
när de icke längre syntes dem farliga i ett starkt arbetarpartis hand.
Samtidigt sörjde fackföreningarna för att de yrkeslärda arbetame fingo
åtminstone något med af landets med oerhörd hastighet växande
nationalrikedom.
Chartismen fick sålunda, åtminstone tills vidare, helt andra
testamentsexekutörer än man skulle ha väntat af dess revolutionära framträdande.
Men icke häller detta var så betydelselöst som det kunde synas af
rörelsens hastiga och grundliga utslocknande. Själfva dess våldsamhet väckte
en oro i samhället, som fäste blicken på arbetarfrågan mer än någonsin
förr. För första gången var det arbetame själfva som här gingo i elden
för sina klassintressen. Och den skyddslagstiftning, hvarmed England
gick i spetsen för alla industriländer och hvars grund lades just på
1840-talet, var en praktisk eröfring af bestående värde.
Chartismen hade väckt en ande som Carlyle att med profetisk kraft
peka på den fria konkurrensens olycksdigra följder och på kapitalismens
samhällsvådliga resultater. Carlyle var föregångsman för den kristna
socialismen i England, bland hvars främsta namn märkas advokaten
Ludlow och prästerna Frederic Maurice och Charles Kingsley — hvilken
åter i sin tur här i Sverige påverkat Viktor Rydberg. I tal och skrift
angrepo desse män, utan att lägga på något vis fingrarna emellan, den
kapitalistiska utsugningen, och inför den kristna broderskapslärans
måttstock stod sig det bestående samhället mycket illa. För män som desse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
