Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lärotid, men reglerade i öfrigt arbetstiden och stadgade att fredsdomaren
hade att ärligen normera ortens arbetslön så, att arbetarne kunde få
»tillräcklig» utkomst.
Dessa bestämmelser passade för handtverket i dess gamla former,
med dess patriarkaliska förhållanden mellan mästare och gesäller. Men
i den mån dessa upplöstes och spiror till storindustri böljade
framträda, med handelskapital som förläggare, bli gesällerna allt mera
hänvisade till att bli lönarbetare på lifstid. Dit hade t. ex. många
skrädderiarbetare kommit i London i 1700-talets början; de stiftade en förening på
7,000 medlemmar för att få högre lön och en timmes kortare arbetstid.
Men skräddarmästame klagade 1720 häröfver hos parlamentet, som också
genast förbjöd alla sådana »sammanrotningar».
Med manufakturindustrin, byggd som den var på arbetets delning,
blef klassklyfningen skarpare och mera permanent. Adam Smith
anmärker att folk af samma yrke nästan aldrig sammanträffa utan att
resonnera om utvägar att höja sina löner. Strejkoroligheter bli allt talrikare,
och i sjukkassor och »kristna brödraskap» finna fackliga sträfvanden ett
fotfäste. Rörelsen var sålunda i full gång redan innan maskinerna kommo.
Men själfklart fick den först riktig fart med den industriella
revolutionen, som slog det gamla verktyget ur arbetames händer, ryckte dem
från hem och forna boningsplatser och samlade dem i skaror kring de
nya fabrikerna. I slutet af 1700-talet knytas i norra och vestra England
de första maskorna i det nät af föreningar bland bomullsspinnare och
ylle-väfvare, hvilka skulle spela en hufvudrol under nästa mansålders strejker.
Dessa föreningar voro banbrytame för fackföreningsrörelsen. Deras
första tanke var, naturligt nog, att vända sig till parlamentet för att med
den ännu gällande lärlingslagen och dess stadganden om »tillräcklig»
lön få skydd mot den nya praxis att köpa arbetskraften så billigt som
möjligt på marknaden. Men den fria konkurrensens åskådningssätt hade
redan från fabrikanterna trängt in i parlamentet. Då år 1776 väfvare
och spinnare i Somersetshire klagade hos detta öfver de
lönenedsättnin-gar som »jennyer» vållade, nekade underhuset att ens mottaga deras
framställning. Man betecknade i stället de gamla skråstadgandena som
»skadliga för industrin», och samma dom fick också själfva föreningen,
som dristat göra framställningen.
År 1778 stiftade strumpväfvame i Nottingham en hjälpkassa och
lyckades få en målsman för sina synpunkter vald till parlamentet. En
kommitté tillsattes, och det framgick af dess undersökning att en
förfärlig »utsvettning» ägde rum i facket, så att verkligen en lag om
minimilön tillstyrktes. Men till andra läsningen hade fabrikanterna trummat
ihop alla sina vänner i underhuset, och lagen föll. Följden blef
allvarsamma oroligheter i Nottingham, men strumpväfvarnes ställning var
hopplösare än någonsin.
Den ena industrin efter den andra drogs in under de nya
förhållandena, och man ser därför under denna period ofta grupper af småmäs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
